Hemma var allt trist med familjen och rutinerna, nu mår du hur bra som helst. Men du hör hemma med din familj? låter som du tror en sak när du är ifrån dom och känner en annan när du är hemma. En intressant kommentar på morgonens inlägg som jag inte alls håller med om och som jag tror att jag inte skulle fått om jag var man. Varför skulle det inte vara så att familjen och hemmet är min trygga bas, min borg, mitt sammanhang nummer ett för att jag reser bort själv en vecka och för att jag får ny energi av det? Jag upplever det verkligen som att syftet med den här kommentarer är att kila in lite dåligt samvete med en insinution om att jag inte vill vara med min familj ”egentligen”? Vardag är vardag med allt vad det innebär. Jag älskar att vakna till en ny vecka med ligan och jag skulle aldrig välja bort att rodda med hämtningar och läggningar, aktiviteter och kompisdejter, laga mat och käka tillsammans, borsta tänder och läsa böcker, sitta med vid läxläsning och mysa med fredagsfilm, promenera och prata funderingar, tjata om det ena och det andra osv. i det stora hela. Ett singelliv lockar mig inte. Ett festliv lockar mig inte. Ett liv med karriärfokus lockar mig inte. Jag vill ha mitt familjeliv med vardagspusslet på ständig rull. Allt det där ÄR mitt liv och det viktigaste jag vet. Men för den sakens skull så är jag ingen form av robot eller perfekt människa. Mama needs a brake då och då! Att jag får ny energi och mår bra här borta - det finns väl inget konstigt i det? Det är ett avbrott från rutiner och det ger väl alltid ny energi att ändra om lite i "det vanliga"? Inte för att det vanliga är dåligt men just för att man behöver avbrott från rutinen - oavsett vad rutinen gäller. Det är då man får distans till det vardagliga och kan se det lite utifrån bubblan. Ha fokus på det man älskar med vardagen istället för att störa sig på disk i vasken, damm i hörnen, tvättberget som aldrig försvinner och känslan av att alltid vara lite sena till något. Jag vet med mig att i slutet av veckan kommer det klia rent fysiskt i kroppen av saknaden till mina små. Att resan hem kommer vara som att sitta på nålar och att det kommer kännas outhärdligt sista timmarna. Att endorfinrushen av att vara i värmen med vänner och ha det roligt kommer övermannas av längtan hem till Hugo och barnen. Men nu, nu mår jag toppen över min ensamtid. Hur ofta får pappor frågan om dom verkligen hör hemma med sin familj när dom är iväg på jobbresor eller grabbresor eller annat "pappaviktigt". Skulle en pappa som drog största lasset hemma få en sån kommentar om han åkte bort en vecka till solen och var glad och avslappnad över det? Tror inte det va... Jag hör hemma med min familj - men jag behöver också lite luft under mina vingar för att sen få full fart och flyga hem igen. Det är väl underbart att känna att man har något man längtar hem till och få komma hem med ny energi? Det unnar jag alla. Även sura kommentatorer 😉
