I det här inlägget skrev jag att ett rikt liv inte har något med pengar att göra och fick en kommentar jag vill ta upp: ”Ett rikt liv har inget med pengar att göra” så säger bara människor som har mycket pengar. I princip varje vecka äter du ute nästan dagligen, bor på hotell/spa osv, shoppar, reser iväg på något osv osv. som de flesta andra gör någon gång per år, Det är ditt vardagliga liv att leva i det som andra gör för att lyxa till det. Därav pinsamt att prata på sånt sätt, det blir ett hån." Jag förstår vad kommentaren menar och kan till viss del hålla med men tycker ändå att min poäng missades. Självklart är det lättare att leva när man har bra med pengar. Självklart är det så att man slipper mycket bekymmer när man inte behöver tänka på hur man ska ha råd till räkningarna varje månad, vara rädd för oförutsetta utgifter eller dividera om man har råd att unna sig något gott i affären utan att det påverkar budgeten. Jag förstår att det är en stress och press att ha dåligt med pengar och att det även kan kännas "tråkigt" att ha "lagom" med pengar. Med lagom menar jag att man inte har det dåligt ställt men inte heller kan lyxa till det i vardagen med resor och spa och middag osv. som kommentaren nämner. Men - jag är ändå fast övertygad om att man inte automatiskt blir lycklig av pengar. Att ens rikedom i slutändan inte är avgjord på om man har massa pengar på kontot utan snarare ens relationer. Jag tror man är rikare när man är omringad av kärlek än om man är ensam med mycket pengar. För pengar kan absolut underlätta ens liv och göra att man kan göra mycket roliga saker - men man kan inte köpa lycka och kärlek. Hur många har inte vittnat om att de borde prioriterat annorlunda när barnen var små, inte jagat på i eget företag på bekostnad av relationen till barnen och att de nu sitter ensamma på ålderns höst. Med pengar på banken men utan någon att spendera dem med. Eller folk som har mycket mycket pengar och får uppleva folk som inte bryr sig om dem genuint utan jagar rikedom - den ensamheten tycker jag inte är rikedom. Jag är tacksam för det liv vi har rent ekonomiskt. Att vi inte behöver ha ont i magen inför julen av tanken på julklappar och julmat vi har råd med. Eller att vi kan köpa nya skor till barnen när det behövs utan att behöva trolla med knäna för att få det att gå ihop. Att vi har det så gott ställt att vi kan göra saker i vardagen och att våra barn aldrig behöver ta ansvar för ekonomin (självklart behöver de få lära sig pengars värde men de behöver inte oroa sig för vardagens utgifter). Att vi har mycket lyx i avkoppling, aktiviteter och roligheter. Men jag skulle kunna byta bort alltihop om det stod mellan det och familjen. Att vi kan göra det ihop är det viktiga. Att vi får vara tillsammans är det viktiga. Att vi är friska och mår bra är det viktiga. Det andra är såklart underbart men inte viktigt. Jag känner bara nu när Hugo är borta att han fattas mig. Att det inte är lika roligt när han inte finns här för att dela vardagen med mig. Och då vet jag att han snart är tillbaka och att han lever loppan men tanken på att inte ha Hugo alls, usch den tomheten. Eller att inte ha barnen - det kan vara skönt en stund att få komma bort på lyx men i slutändan vill jag alltid hem till min enhet. Det är barnen och Hugo och våra respektive familjer som är viktiga och som är rikedom för mig. Och våra vänskapsrelationer och alla vi har nära oss. Det är det som betyder något. Att jag värderar relationerna högre än prylar och pengar är inte menat som ett hån till de som inte har pengar. Det innebär inte att jag inte ser pengars värde och vad pengar möjliggör. Men jag tror ändå att riktig rikedom består i relationer och inte i pengar på banken.
