Jag tycker att det är sjukt intressant det här med könsroller och framför allt uppdelningen hemma. Det är som att jag och Hugo har två helt olika typer av ögon. Jag ser saker inte han ser, och han ser saker som inte jag ser. Varför är det så? Det är inte så att vi har gått och bestämt att ”vi ska ha det superduper traditionellt hemma” utan vi strävar efter att bli jämställda. Ska jag berätta vad det värsta med att bo med en annan människa är? Du som fortfarande bor ensam bör njuta av: Att slippa tjata. Jag hatar mig själv för mitt tjat, det är ingen som jag faktiskt vill vara. Jag hade dött om någon tjatade på mig som jag tjatar på Hugo. Då ska jag också berätta att jag har försökt med olika taktiker. Inte tjatat, tänkt att han upptäcker snart själv, han upptäcker aldrig, ingenting händer, jag börjar försöka pika, ingen reaktion, jag berättar, inget att bry sig om och till slut ett tjafs om sysslor och kommunikation. Det handlar just om det här med olika typer av ögon. Vi ser olika saker samtidigt som vi båda måste kunna kräva saker av varandra för ett fungerande liv. Lyssnade du på veckans podd? Där pratar vi just om det här med förväntningar, mitt duktighetskomplex, sysslor och fördelning. För att lyssna via iTunes klicka HÄR. För att lyssna via acast klicka HÄR. Jag vet helt ärligt inte vad vi ska göra. Hur jag ska jobba bort känslan över att behöva vara en hök hemma med koll i alla vråar. Det är inte det att vi inte har det bra- vi har ett superliv med superrelationer. Vi är starka, men detta är återkommande för oss. Det känns som att jag hela tiden gör lite mer i vad det än är. Och detta känns igen hos mina vänner som också har sambo och barn. -En del i mig orkar liksom inte- det får väl bara vara såhär då. -Den andra säger att det är inte den här bilden som jag vill att vi ska förmedla till våra kids- att vi måste anstränga oss. Hur gör ni? Vad är de bästa tipsen för ett jämnlikt hem? Så tacksam för tips när min egen inspiration är på noll!
