Det kom en kommentar på ett inlägg från 2014 - en tid som känns som ungefär 3 evigheter sen! "Kommenterar på det här gamla inlägget och hoppas att du kan se den! 🙂 Vore intressant att läsa dina reflektioner i ett nytt inlägg. Jag är så kluven om vi ska försöka få ett syskon till vår lilla eller vara nöjda med ett barn. Det kanske är svårt att skriva om för/nackdelar när man redan har två, jag förstår att du inte skulle vilja vara utan Leonor för allt i världen! 💕 Men om du känner dig bekväm med ämnet, vad blev lättare/svårare med två barn? Och vad har påverkats mest, både kanske negativt men även positivt, av ett ytterligare barn? Tänker främst egentid/din karriär/Hugos karriär/er relation/relation med vänner/barnen? Min hjärna håller på att bli tokig, och varje gång jag tänker att vi nöjer oss med en, så kommer er fina familj upp och jag känner att vi kanske visst skulle ha ork och tid för en till 🥰 Ni var verkligen en perfekt trio, men Leonore upplever jag som ”kryddan” i familjen som bara gjorde den ännu bättre 😄" Visst är det så att Leonore är familjens krydda som gjorde familjen komplett, hon är som saltet vi inte visste saknades men som gjorde att smaken lyfte enormt! Idag känns den här frågan nästan svår att svara på just för att det inte finns några nackdelar med 2 barn i dagsläget. Vi har liksom gått igenom det "jobbiga" med att skaffa två barn och kommit ut på andra sidan där det bara är fördelar egentligen. För mig kändes det självklart att jag ville ha syskon till Molly. Det var aldrig något jag grubblade på utan det vara bara så det var (sen blev ju vägen dit besvärligare än jag hade räknat med...). Jag har själv växt upp som ensambarn och saknade verkligen att ha ett syskon under min barndom. Mina syskon kom först när jag själv var tonåring och på väg bort ur hemmet. Jag värdesätter att jag har dom idag såklart och dom var en glädje när dom kom också men jag har aldrig haft den där syskonrelationen som mina barn har idag utan jag har ju i princip varit en vuxen med dom jämt. Så jag ville gärna ge Molly ett syskon att dela barndomen med. Att kivas med, att gadda ihop sig med, att kunna sucka åt jobbiga föräldrar med, att kunna öva på att dela med sig och att kompromissa, ja att alltid ha någon med ett speciellt band i sitt liv. Det jobbigaste med att skaffa två barn är nog att man har som lite växtvärk att komma in i det skulle jag säga. Växtvärken är inte farlig och försvinner successivt men just i början kan det göra himla ont! Det absolut värsta är nog ångestkänslan i början när det känns som att ettan kommer känna sig bortglömd och oälskad och försummad för att mamma plötsligt har en ny bebis vid tutten som tar upp både plats i famnen och tid. Med två barn måste man dela upp uppmärksamheten mellan två och som jag sa till en vän som fick nummer 2 rätt nyligen så "välkommen till dåliga-samvetet-klubben!". Men hjärtat blir större och båda två får sin plats och man lär sig parera samvetet och ta tillvara på och njuta av stunderna med fokus på ett barn i taget ju längre tiden går. Med växtvärken är det ju också det rent praktiska som kan vara lite mäckigt innan man kommer in i det. Jag kommer ihåg när Leonore var liten bebis och jag åkte och storhandlade med barnen ensam första gången, det var en svettig upplevelse med en hel del tårar från alla inblandade som jag minns än idag. Men också att när jag hade klarat av det och vi var hemma allihopa igen så kände jag verkligen hur jag fick ett nytt självförtroende att ja, jag handlade själv med två små, nu klarar jag väl allt! Ur familjesynpunkt tycker jag allt blev bättre med två barn. Med ett barn var det som att man alltid "turades" och att en hade barnet och den andra fick egentid/ansvarade för något annat. Eller ja, självklart gjorde vi saker som familj då också men i det vardagliga blev det liksom "du tar barnet så gör jag det här" eller "nu har jag haft henne, nu får du ta så ska jag göra det här". Med två barn blev det en jämnare uppdelning där det snarare blev att man alltid hade ansvaret för ett barn men att det skiftade vilket barn. Jag tror också Leonores ankomst till familjen gjorde Hugo och Mollys band starkare då han fick ta större ansvar för henne när bebisen skulle ammas och bara ville vara hos mamma. Det blev naturligt att steppa upp och blir med Molly/pappa under den tiden. Samtidigt som Hugo också fick ett helt annat band till Leonore som bebis än han fick med Molly - Molly hade redan öppnat upp hans pappahjärta så Leonore fick en plats från start. Han hade varit nervös innan över att han skulle känna som med Molly, att han skulle känna sig utanför och poänglös för bebisen och liksom inte knyta an förrän hon var runt 1 år. Men faderskapet hade liksom löst det där av sig själv så bebis nummer 2 blev en helt annan upplevelse för Hugo. Familjen blev verkligen komplett med Leonore och vi fick en mycket bättre dynamik! Det slitsammaste med att skaffa ett till barn är ju just det här med att man börjar om. Man har en bebis igen som skriker, sover, äter, bajsar. Man får inte sova hela nätter samtidigt som man inte kan sova på dagen på samma sätt. Man har aldrig möjlighet att fokusera 100% på bara ett barn utan får dela sig själv hundra gånger om. Man har nya blöjor att byta och hormoner som rusar. Man pusslar med relationen men har ännu svårare att få till "partid" när man dessutom har ett barn till att ta hand om. Man har helt enkelt mer att göra med allt. Men jag skulle säga att det är just den första tiden som är jobbig, eller var så för oss i alla fall. Idag är det svårt att tänka på något som är jobbigt med två barn, dom har liksom alltid varandra och underlättar för oss när vi är iväg eller när det är tråkiga hemmadagar. Dom leker med varandra eller finner systerligt stöd i varandra. Jag skulle säga att en stor fördel med fler barn är att dom tar hand om varandra och att om vi vuxna gör "vuxensaker" kan barnen göra "barnsaker" utan att behöva göra det själva. Det är också en stor fördel idag när man är ute på vift eller med vänner som inte har barn. Sen så ja, visst bråkas och kivas det också så man ibland vill slita sitt hår så det är väl kanske det då? Men det är inget jag tycker är jobbigt i längden och vi har turen i att systrarna har mycket glädje i varandra. Att ha 2 barn är inget som försvårar egentid eller partid idag när dom är så pass stora som dom är och idag kan man både göra saker ihop alla som familj, dela upp sig med ett barn var eller ha tid en vuxen med två barn utan att det är något besvär åt något håll. Det finns ju så klart fördelar med bara ett barn också men jag har knappt något minne av hur det var innan Leonore så där kanske det finns andra mammor som kan fylla på bland kommentarerna? För mig känns det solklart att Leonore gjorde vår familj tusen gånger bättre. Inte för att den var bristfällig på något sätt innan och om livet "bara" hade berikat oss med Molly hade det såklart varit ett fullgott liv det med. Men nu när vi har Leo känns det omöjligt att tänka sig ett liv utan henne. Den kärlek jag känner när mina barn leker med varandra eller tar hand om varandra får mitt hjärta att spricka av stolthet. Hjärtat blir bara större för varje barn och kärleken starkare. Men i slutändan finns det ju inga nackdelar eller fördelar att väga mot varandra när det kommer till beslutet om syskon. Det som betyder något är om du (och den andra parten) vill ha ett barn till. Om det är vad ni vill så kommer allt det där med bråk, sömn, otillräcklighet och så vidare lösa sig med tiden på något sätt. Och om du känner att du faktiskt inte vill ha ett till barn utan bara skulle "skaffa det för att hen borde få ett syskon" så är det ju så att ditt barn kan ha en minst lika bra barndom utan syskon. Ett syskon är ju ingen garanti för att ha en bra lekkamrat, att ha en nära relation i vuxen ålder eller någonting alls. För vissa är syskon en gåva, för andra en förbannelse. För vissa är det plågsamt att växa upp som endabarn och dom saknar ett syskon, för andra är det världens skönaste upplägg att få ha föräldrarna för sig själv och slippa dela på uppmärksamheten. Det går ju aldrig och veta vad som är "rätt" innan så i frågan om barn nr 2 tycker jag det enda som ska avgöra något är vad DU och den andra föräldern vill, rent känslomässigt. Ett barn ska vara välkommet av kärlek och inte av praktiska skäl (även om man såklart tänker igenom allt sånt). Om du känner i din kropp och i ditt hjärta att du vill ha fler så löser sig resten, om du känner att du inte mäktar med och egentligen är väldigt nöjd med ett barn, ja då löser sig det med - så tror jag!
