Min näsa är inte rak. Den har som ett litet pulka gupp men det gör ingenting. Den är min näsa och jag tycker om den som den är. Jag fick bristningar när jag väntade mina barn. När dom kom tyckte jag att det var jobbigt, men idag gör det ingenting. De visar att jag har burit två barn och de visar att jag lever. Jag har lite lös hud på magen som jag kanske aldrig kommer att kunna träna bort men det gör ingenting. Det är jag. Jag fick höfter efter mina graviditeter men det gör ingenting för jag trivs med dom. Jag har ärr på kroppen efter att ha ramlat. Ramlat när jag spelat basket med vänner. Jag har ett litet brännmärke på magen efter att ha spillt varmt vatten. Jag har fräknar och jag har skrattrynkor runt ögonen men det gör ingenting. De visar att jag skrattar och att jag lever. Jag älskar mig själv, som jag är och som jag är formad. Länge har jag försökt att älska mina bröst. ”Paula det gör ingenting. Du har gjort ett enastående jobb med att ha gett föda till dina barn”. Länge har jag tänkt att det inte gör någonting och försökt att acceptera. Men det går inte. Jag älskar INTE mina bröst och jag kan inte tänka att "det gör ingenting". I mig så finns det en sorg. Jag har alltid haft små bröst och känt mig bekväm med det. Efter amningen så hände det grejer och brösten blev tömda. Det finns ingenting kvar och det sitter inte där det en gång satt vilket är helt försåtligt. Jag tränar ganska hårt och för varje dag blir de mindre. Mina bröst får mig att känna mig mindre kvinnlig och det händer inte att jag visar mig spritt näck. Jag skyller alltid brösten, även för Hugo. Bara med mig själv kan jag stå naken upptill. Det ska inte behöva vara såhär. Att man känner sig obekväm. Samtidigt så är jag kluven för jag står fast vid att jag gärna vill vara naturlig. Jag förstår problematiken om man mår lite sämre över något med sin kropp eller utseende. Att man då söker hjälp för att få en att må bättre över sig själv. Nu har i alla fall jag försökt. Jag har försökt att acceptera och bli ett med de nya brösten men nu går det inte. Jag orkar inte vara så hård mot mig själv och vill efter sommaren gå till några olika kliniker för konsultation. Jag vill lyfta brösten och bli ett med dom igen. Jag personligen föredrar små bröst så jag är inte intresserad av att förstora dem, mer sätta dom på plats. Hade man kunnat träna brösten så hade jag försökt med det först, men ju mer jag tränar desto mer offentliga blir dom. Finns det någon där ute som känner igen sig i mina tankar? Jag orkar inte höra ”Du förmedlar skeva kroppsideal till andra och dina barn”. Jag vill tro att jag trots ett eventuellt bröstlyft kan fortsätta förmedla sunda tankar kring kropp, hälsa och träning till andra och till mina barn.
