I fredags körde jag en fredagsbikt och fick bland annat upp den här: Blev ett kort svar från mig men jag tänkte utveckla hur jag tänker för det blev kanske lite ur sammanhanget i sitt korta svar och samtidigt också med väldigt begränsad information i ”bikten”. Först och främst: Självklart ska man inte känna sig tvingad till sex, oavsett om man är man eller kvinna. Man ska inte ha sex om man inte vill. Och självklart kan det vara perioder i livet som gör att sexlusten inte finns där, av fysiska eller psykiska anledningar. Men jag tolkade inte bikten som att partnern inte vill ha sex utan bara att han inte tycker det är så viktigt. Alltså inget motstånd eller besvär som rör sexet utan bara att det liksom inte spelar så stor roll. Att vardagen rullar på och att man vill ligga framför tv och kolla en serie, hänga med polarna eller vad som helst annat. Att sex inte hamnar på prio-listan helt enkelt. Och det är ju såklart okej att inte ha sex som prio, i många relationer kanske man känner att det är en period man inte är så intresserad av sex. Men om den andre parten har sex på priolistan och har uttryckt att det är viktigt för en så tycker jag det är ego att inte vilja möta sin partner i det behovet. Som sagt - jag tolkade inte det som att partner inte vill ha sex utan bara att det inte spelar så stor roll. Jag tänker att man, båda två, är ansvariga för att hålla liv i relationen och det inkluderar det fysiska med närhet, kyssar, kramar och sex. Om den ena partnern kräver sex varje dag - ja det är inte heller så hållbart men om det går flera månader emellan gångerna kan jag förstå att det tär på den som har större fysiskt behov. Om man älskar varandra och vill leva ihop borde man vilja hitta en kompromiss som funkar. Schemalägga liggen en gång i månaden? Ha ett öppet förhållande? Ha det skönt ihop fysiskt utan penetrerande sex? Hitta något som ger den andre bekräftelsen och behovet från närheten i sex tillfredsställt utan att det faktiskt är sex? Jag tycker det är egoistiskt att strunta i sin partners behov även om jag såklart inte tycker man ska göra saker som går över ens egna gränser. Om det bara rör sig om bekvämlighet och att man inte riktigt ”pallar” tycker jag faktiskt det är egoistiskt att inte gå sin partner till mötes i någon form av kompromiss vad gäller hur ofta. Sen tycker jag även att OM man har en direkt ovilja till sex, oavsett om det är på grund av sjukdom, psykiskt, bara en svacka osv så har man ändå ansvar i en relation att prata om det och hitta någon form av lösning som känns bra för båda parter. Inte att man ska tvinga sig att ha sex, det ska man aldrig behöva göra, när man inte vill men att i alla fall ha en dialog och bolla vad som kan kännas ok för båda. Att bara ignorera sin partners behov tycker jag inte är en OK lösning i det långa loppet. En relation kräver lyhördhet för den andres behov och att man vill hitta lösningar. Sen får man ju såklart acceptera att sexlusten går i vågor och att vissa perioder är döda rent lustmässigt på grund av olika omständigheter. Men om man har helt olika behov av sex och inte är villig att hitta lösningar tror jag det blir svårt i längden att leva ihop. Hur ser ni på sex i relationen när en vill mycket och en inte tycker det är viktigt?
