Jag tänker att människor allt som oftast menar väl på något sätt och att ingen föds ond. Att man ska utgå från att alla gör så gott dom kan med dom resurser dom har. Men ibland förstår jag mig tusan inte på folk. Vad man egentligen vill. Jag delade igår med mig av en stund av dåligt samvete gentemot barnen, där jag efter samtal med barnen ändå landade i en bra känsla men reflekterade över det ständiga dåliga samvetet som förälder. Ni var flera som kände igen er, men så: ”Du är ju borta från dem rätt ofta och åker ofta på resor osv utan dom, så jag förstår absolut reaktionen. Du borde prioritera dem och inte resor ensam, det finns tid till det när barnen är äldre.” Vad är det med männschor? Nu bad jag inte ens om en ”hur ska jag göra?” eller liknande utan reflekterade endast kring fenomenet dåligt samvete som mamma. Det här är då meningen att ge mig mer dåligt samvete? & ta bort att jag och barnen landade i en bra dialog kring resan. Om dom hade hållit kvar i sin motvilja och motiverat den och det var något rimligt är det klart jag inte skulle åka ifrån dem. Men jag tror inte det är farligt för barnen att vara med sin pappa och sakna mig lite. Jag är inte borta länge och dom kommer ha det så bra. Jag känner mig trygg i att jag prioriterar mina barn nästan jämnt. Jag och Hugo har precis köttat igenom en helg med 100% fokus på våra barn med födelsedagsfirande, fritidsaktiviteter och en dag på grönan. Jag ger i vardagen mina barn enormt med fokus där jag lägger undan dator och telefon på eftermiddagen för att umgås och sen tar upp jobbet igen efter läggning. Jag tränar ofta innan dom vaknat eller efter dom gått och lagt sig för att inte snuva på den tiden vi har ihop på eftermiddagarna. Jag känner mig trygg i att barnen känner sig sedda, hörda och älskade av mig som förälder. ”Men varför går du igång då?” kanske någon tänker, om det nu inte var en öm tå att kliva på. För att jag vet att om den här kommentaren när barnen var yngre hade tagit hårt på mig. När jag redan åsidosatte mig för att ge dom allt. Då hade jag säkert struntat i resan. Då när jag faktiskt tänkte att ”det finns tid till det när barnen blir äldre”. Jaha hur gamla ska dom bli så, för att mamma ska kunna åka bort på en långhelg utan dåligt samvete? Och jag går igång för att jag avskyr det här fenomenet att knäppa till oombett på näsan med en kommentar som insinuerar att jag inte lägger prio på mina barn. Jag tycker inte man ska skrika mom shaming så fort man möts av en annan åsikt eller får kritik för något men det här tycker jag ändå är typ exemplet för just mom shaming. En annan skrev en kommentar om att jag och Hugo var borta i Marbella nyss och att vi har väldigt mycket egentid och hur priviligerad det är. Och absolut, jag är medveten om vilken jädra lyx vi har i vårt nätverk att barnen är omgivna med personer som gärna vill få rå om våra kottar. Anknytningspersoner som varit med sen barnen föddes och finns i vårt närområde. Jag vet att alla inte har den lyxen och jag är tacksam för den. Men jag tänker inte strunta i en härlig resa med min man eller att lämna barnen hemma med sin pappa en helg för att det finns dom som inte kan få till den egentiden. Och jag tänker inte må dåligt över det heller. Barnen har det bra, vi har det bra och ingen utomstående mår ju bättre av att vi stannar hemma? Nu har jag fått ånga av mig lite men snälla, kan vi inte sluta komma med såna här pekpinnekommentarer till andra mammor (för tror ni någonsin Hugo får såna kommentarer när han är borta med jobbet, eller golfar, eller grabbresa eller vad som)? För att säga till någon att den borde prioritera sina barn är faktiskt bara nedrigt när man vet att personen inte försummar dom. OK om jag planerade att vara borta i månader, om jag och Hugo anlitade en barnflicka som tog hand om dem dagligen efter skola medans vi roade oss eller liknande men kom igen, det rör sig om en långhelg. Barnen är med sin pappa. Dom blir prioriterade!
