Hela tiden går man runt och fostrar ens barn. Man har värderingar som man vill föra vidare och man vill bygga upp starka individer. Det har slagit mig hur viktigt jag tycker att det är med just empatiträning. Det är viktigt redan i Leonores ålder. Stannar man inte upp när någon gör sig illa, medlar och visar på hur empati går till. Hur ska barn lära sig att bli uppmärksamma på känslor, och hur ska dom själva kunna tolka sina egna känslor? Underbara Clara skriver ett sånt där håll-käften inlägg kring detta. Läs Här. När jag var liten bodde det en pojke på min gård som alltid skrattade när man gjorde sig illa. Som gärna gungade lite extra för att man skulle ramla av gungan, som puttades och var almäns elak mot andra barn. Jag förstod inte då att han mådde dåligt, att han inte hade trygga vuxna hemma som såg efter honom. Men han satte spår i mig, som jag ofta kan tänka på nu när jag själv har barn. Jag önskar av botten av mitt hjärta att barna ska få förbli ödmjuka. Ödmjuka mot sig själva, mot samhällets normer och mot andra människor. Så jag fortsätter jobba med en punkt som jag tycker är otroligt viktig inom uppfostran av barn. Stannar upp och hjälper barnen att tolka och känna av. Det glädjer mig när jag hör från barnens lekrum ”Förlåt Leonore, det var inte meningen” och en kram på det <3 Varför började jag tänka på det här då? I helgen spelar vi in ett nytt avsnitt på podden och det kommer att handla om just barnuppfostran. Vad tycker du är är lite sådär extra viktigt i barnuppfostran? =)
