Jag tycker att det är så svårt det här med barns integritet gentemot sin omgivning. ”Man ska inte påtvinga kärlek, kramar och pussar”. Givetvis inte, och vi uppmuntrar det och ber om lov för att närhet. Så fort jag får chansen snosar jag mina barn i nacken. Dom luktar så fantastiskt gott och jag kommer nog att göra det länge, länge till. I vår familj finns det olika kulturer. Den chilenska kulturen är varm och det är mycket närkontakt. Den vanligaste hälsningsfrasen är att man pussar varandra på kinden. I Spanien var vänner hos oss som ville hälsa på våra barn på det sättet, och dom ryggade tillbaka. Där och då har jag inte mage att säga ”Ni behöver inte” utan att puttade lite på Mollys rygg och frågade om hon inte kunde hälsa på det traditionella sättet. Våra mor och farföräldrar söker mycket kontakt med våra barn. Tydligen så visade en studie att barn som har god till sina mor och farföräldrar tenderar att bli trygga. Att kontakten och samspelet med andra än föräldrarna visar på att barn i tidig ålder blir bekväma och vågar skapa förtroende för andra vuxna människor. Jag tror att det stämmer, it makes sense. Dom förstår inte medvetenheten kring tänket att barnet faktiskt måste få bestämma själv, när hen vill ha närkontakt i form av en kram eller gos. Så till nästa stora familjetillställning kommer jag att skicka ut ett sms. Vad ska det stå i smset då? -Vi pratar om att man får välja själv om man vill krama någon eller inte. För att detta ska förstås måste vi agera så vid nästa tillfälle. Ni får gärna be om en kram, men också acceptera om det blir ett nej. Det är inte att vi inte älskar er, utan för att vi vill skapa detta som rutin för våra barn. Jag och Hugo måste också stå på oss inför framtida situationer. Vi vill, men har många gånger vikt oss för sociala förväntningar.
