Kommunikation är knepigt, det är lätt att det blir fel. Det är också fascinerande på något sätt hur man kan läsa in så olika betydelse i samma ord beroende på vad man själv har för ”glasögon” på sig när man läser. Jag tänkte på det tidigare i kommentarsfältet under inlägget om barn och skärmtid där någon skrev: ”riktigt dissigt inlägg. Tror nog dina barn sitter med skärmar lika mycket som andra barn, bara att du accepterar det för att de rör på sig.” Kände typ… öh va? Jag skrev om mina reflektioner till att barn gör som man gör och inte som man säger. & att dom flesta vuxna idag själva sitter med telefonen i handen vilket är förståeligt då det ÄR beroendeframkallande. Inte för att skamma utan för att man själv kan reflektera över sitt egna beteende om man känner frustration över barn och skärmtid. Skärm är underbart och lärorikt och skönt för att ge föräldrar en paus och för att låta barnen chilla lite osv. Jag är helt med på det tåget och dömer ingen vars barn sitter på restaurang med en iPad eller spelar spel på telefonen i bilen. Det kör vi också på! Jag pratade om hur man får barn att tycka om att röra på sig, mina tankar om det. Om man läser in att jag dissar andra med det inlägget tänker jag att man kanske känner sig missnöjd över sin egna situation och därför har dom ”glasögonen” på och känner sig påhoppad i något som inte alls var menat att vara det. Jag tänkte på det igen när jag såg att Bloggbevakning blivit osams med Bianca på Instagram över att hon/dom andra i podden sagt att Bianca var ful och att hon är dålig på att sjunga. Camcam menar på att det hon sa var att ngn look var ful till och med på Bianca som är snygg i allt och att Bianca sjunger ”okej”. Lite smådissigt och halvtaskigt men inte så elakt som Bianca uppfattade det. Men Bianca verkar ha haft på sig dom glasögonen där orden gjorde jäkligt ont och blivit sårad och arg av snacket. Jag är inte mer insatt än mitt instascrollande men jag tänkte ändå på fenomenet. Självklart tycker jag man alltid ska sträva efter att ha en respektfull ton till varandra och lyssna in den andres känslors, men till vilken ”gräns”? - Vem har ”fel” när någon läser in något som inte var avsändarens avsikt? - Borde den som skriver alltid rannsaka sig själv om den formulerade sig klumpigt eller ligger det på mottagaren att själv se om man läste/hörde neutralt eller med egna värderingar/känslor inlagda redan innan?
