Ni är flera som kommenterar kring det där med #swedengate och att man fick vänta på kompisens rum när familjen fick mat. Jag har hört flera olika teorier nu och främst kanske 4: ”Rest från bondesamhället” Enligt den här så ska det vara något slags arv från förr i tiden när vi var bönder och att vi bara fick en skörd i Sverige och att vi var tvungna att hushålla med den. Därför bjussade man inte spontant på mat men däremot la man krut på planerade festligheter & gärna bjuda på kaffe och fika = därifrån den klassiska svenska fikakulturen kom från. Hmmm ja det kan väl säkert finnas något litet där i mentaliteten kring att inte bjuda men tycker ändå det känns konstigt när det gäller barn och att det kulturella arvstänket skulle hänga med så starkt in i moderna tider? ”Vi har svårt med det spontana i Sverige” Att svenskar vill ha sina rutiner och planer och att det är liksom obehagligt att behöva ställa om med kort varsel. Ska det bjudas på mat ska det vara en planerad bjudning med planerad festmat och inte att slänga fram en extra tallrik falukorv. Kanske finns något där? Att det inte är just bjuda på mat som är det jobbiga utan att man vill vara förberedd och planera? "Barnets föräldrar har mat som väntar hemma" Att man förutsätter att kompisen har föräldrar som lagar mat hemma och väntar på att det hungriga barnet ska komma hem. Inte så kul då när hen kommer hem och är mätt och inte vill ha mat. Man hade ju inte mobiltelefoner då och att ringa hem och kolla av snabbt och när föräldern väl var hemma och svara i hemtelefonen kanske maten redan var på g? Då rör det sig av någon form av hänsyn till andra familjen och att man planerade mat etc. "Vill inte inkräkta på familjetid" Att man inte hade mobiltelefoner, internet och allt sånt ständigt under dagen och middagstiden var familjens tid att samla ihop sig och prata om dagen och träffas. Lite heligt på något sätt. Då vill man inte heller inkräkta på den andra familjens tid att fånga upp barnet. Det kan jag absolut förstå, för mig är middagen gyllene tid när jag får fånga upp mina kottar och ta reda på hur dagen har varit och hur tankarna går. Men det utesluter ju inte att en kompis är med vid bordet och inte heller känns det fel om den här tiden inte blir av varje kväll för att en är iväg hos en kompis ibland. Men om Leonore alltid åt mat hos grannkompisen är det klart jag skulle sakna henne vid bordet... fast å andra sidan känns som att det inte blev så mycket familjetid för den som kastade i sig maten på några minuter för att sen springa tillbaka och leka på rummet igen? För mig känns det som jag skrev tidigare främmande att ha barn över och inte bjuda dom på mat utan låta dom sitta kvar på rummet. Dock så har vi ännu inte hamnat i tiden där barn bara dyker upp här hemma utan det rör sig om planerade lekträffar. Kanske hade det varit annat om barnen ständigt hade med sig olika kompisar från skola utan att meddela och vi hade det knapert? Men då skulle jag nog hellre skicka hem barnen vid middagstid. Säga att nu får det vara färdiglekt för idag och att dom får ses igen imorgon. Inte låta barnet sitta och vänta på rummet. Så jag landar ändå i det här med kommunikation. Att det var det som saknades i mycket kring barndomens #swedengate och som gör det så konstigt att låta ett barn sitta och vänta på rummet medans en familj sitter tillsammans kring bordet. Mobiltelefoner hade inte gjort entré och man hade inte massa förskole/skolappar med kontaktuppgifter till andra föräldrar. Man ville kanske inte inkräkta på andra familjers familjetid vid maten samtidigt som man vill ha sin egna familjetid och samla ihop sig efter dagen. Men varken barn eller föräldrar var lika uppkopplade som idag så det var inte lika självklart att synka med andra föräldrar så istället "antar" man saker om den andra familjen och låter barnen sköta sig själva lite? Oavsett tycker jag nog att visst, det kan väl finnas rimliga anledningar att inte alltid bjuda alla kompisar på mat MEN då borde man skicka hem barnet och låta det vara färdiglekt istället för att låta ett barn sitta och vänta på rummet okommenterat. Kanske barnet ändå VILL vänta på rummet och då måste det väl vara okej men då blir det inte det där konstiga utelämnandet. För oavsett hur man vrider och vänder på det tycker jag det är just det där tysta självklara att inte ens bli frågad om man vill ha mat/bli tillsagd att gå hem som känns så bisarrt. Tack å lov verkar det som att ”sitta på rummet” tiden inte alls är lika förekommande idag men jag undrar verkligen VARFÖR det liksom inte kommunicerades bättre kring varför man inte blev bjuden på mat hos lekkompisen - oavsett skäl hade det väl varit lätt att just meddela barnet på rummet något? Vad tror du?
