Nu vill jag lyfta en fråga med er och ta tempen på mina läsare. Är julklappar något bara för barnen eller är det lika kul för vuxna? Det känns som att den "rätta" synen på julen är att den ska fokusera på barnen och att barnen är dom som ska få glädjas av paketen under granen på julafton. Som vuxen känns det nästan lite fult, barnsligt och girigt att säga ja tack till julklappar, eller vad säger ni? Det känns som att många tänker att julklappar mellan vuxna bara är att byta pengar med varandra och att man likagärna kan köpa en halsduk till sig själv när man behöver det, typ. Och att det som är trevligt med julen är att ses och att äta. Som Riktig Vuxen™ vill man inte ha mer utan är nöjd som det är. Personligen så älskar jag att få en julklapp trots att jag är vuxen och trots att jag kan köpa det mesta jag behöver eller vill ha under året. Jag ser inte julklappen som chans till att få nått spektakulärt nödvändigtvis men att det är någon annan som tänker på mig och visar sin uppskattning genom en gåva. Det finns ju något barnsligt pirrigt med ett oöppnat paket och att få ta reda på vad som ligger däri. Däremot säger jag gärna nej tack till paket som ska köpas in bara för att, där någon stressat ska hitta något som kan funka och liksom bara kommer ur pliktkänsla. Då vill jag hellre att man lägger krutet på paket till barnen och att vi vuxna i sammanhanget kan glädjas åt deras glädje. Jag vill inte ha bara för att ha, om man kan säga så och väntar mig inga paketberg att gräva runt i för egen del. Men jag tycker det är lite tråkigt när man avsäger sig alla julklappar på något sätt. För mig känns det lite som att säga tack och hej till det lilla barnasinnet man har kvar och lite av det magiska med julen. Att "bara" vara den som roddar med magin för kidsen och inte får vara lite av den som tar emot magin också. & jag tycker också att det på något sätt är fint för barnen att föräldrar också får paket, att man inte känner att exakt ALLT roligt tar slut när man blir vuxen. Sen är ju dom allra finaste paketen dom som kommer hemfixade från barnen, snett och vinnt med kärlek i tillverkningen. Älskar det. Sen har vi kört på att inte ge julklappar vissa år när själva resan har varit julklapp till hela familjen, barnen har fått ändå såklart. Men det finns något himla fint i när Hugo snappat upp en önskan jag haft under året eller själv tänkt ut något han tror jag skulle behöva, det är ju så mycket mer än bara en sak - det är att veta att man finns i någons tankar. Och det är den finaste julklappen av dom alla. Hur ställer du dig till julklappar; onödigt stressmoment som man helst tackar nej till eller kul, mysigt och festligt sätt att sätta guldkant på högtiden?
