Dagens fråga | Paula Rosas blogg

Har du och Hugo märkt påfrestningen i ett förhållande när man är mitt uppe i småbarnslivet?

Eeeeeh ja! Hallå vi är också mänskliga! =)

Jag kommer ihåg de första 6 månaderna av Mollys liv. Vi bodde i vår lilla 2a och sov allihopa i samma rum. Vi tre väckte varandra stup i kvarten. Det var några veckor som jag gick runt som en zombie, kunde bryta ihop om mjölken var slut eller bara om jag skulle ut i bilen och tappade bilnyckeln på marken. Vi var trötta, hungriga, energilösa och på det så skulle man ha en fungerande vardag med småbarn, familj, vänner, träning, jobb och intressen. Jag och Hugo irriterade oss på varandras andetag. Vi hade en flytt framför oss och mitt uppe i allt upptäckes en stor vattenskada i vårt kök. Minns ni att vi var tvungna att flytta in på hotell i ca 1 månad? Nu när jag tänker tillbaka så var den tiden hemsk.

Vi rök ihop en hel del och jag kände flera gånger ”hur ska vi få det här att funka”. ”Är vi lyckliga eller kommer allt rasa samman?”. ”Vill jag klara mig utan Hugo eller är det bara min ilska som talar?”. Efter ett bråk så kommer det en magisk känsla. Man har fått ur sig allt och står återigen på noll inombords. Noll från ilska och man vill bara upp på hundra igen som betyder glädje. Efter ett bråk så vill jag bara gråta ut och kramas. Skratta tillsammans åt ett larvigt bråk som egentligen har byggts upp av dålig sömn eller dålig kost. Tålamod har jag lärt mig är något som man får lite lite mer av efter varje konflikt. Jag vet att Hugo aldrig kommer att ändra på vissa saker och det blir lättare att acceptera för varje gång och efter varje dag tillsammans.

En klok man sa till mig för inte alls länge sen ”Lägg dina egoistiska behov och känslor åt sidan, du har en 1 åring som ser upp till dig. Som ser upp till hennes föräldrar. Era behov är inte en syl i vädret i jämförelse med hennes”. Det är sant. När man ser det stora hela har man ett fantastiskt liv. Man är frisk, har mat på bordet varje dag, en älskvärd familj, framtidsplaner och ett sinne för humor. Vad mer behövs?

När det är tufft ska man egentligen bara försöka se det ur ett större perspektiv. ” Nu kanske det är jobbigt. Idag kanske det är jobbigt.” Men imorgon kommer det att vara bra igen. När det har gått ett år så kan man helt plötsligt se perspektivet ur en stor jäkla fisheye-lins. Jag och Hugo vill leva med varandra tills den dagen vi dör. Om 40 år kommer vi att skratta åt småbarnsperioden, hur uppriven man kunde bli av småsaker. Jag har egentligen inte något annat tips än att försöka se saker och ting ur ett större perspektiv och det viktigaste av allt är att med småbarn i familjen blir allt tusen gånger roligare. Oj vad jag och Hugo skrattar oss lyckliga av vår lilla ängel. Vilka härliga familjeminnen vi har samlat på oss. Det bästa jag vet är när vi ligger i en hög och skrattar så det rinner om ögonen. I helgen hade vi en sådan stund när Molly attackerade Hugo. Flera gånger om skulle hon upp på honom och jag bara låg bredvid och vred mig av skratt =)