Dagens fråga | Paula Rosas blogg

Jag läste Hugos inlägg om hur han upplevde sin pappaledighet. Att det var svårt att koppla bort allt genom att vara egenföretagare, med ständigt jobb som måste bli klart, möten och måsten. Han skrev att han inte var beredd på vad det faktiskt innebär att vara pappaledig. Det fick mig att fundera på hur jag upplever mammaledigheten. Jag arbetar också genom att blogga. Trots att jag älskar att blogga så känner jag mig pressad på att få klart på alla blogginlägg så att jag leverar varje dag men ändå är en delaktig mamma. Blogga gör jag aldrig när Molly är vaken. När Hugo kommer hem brukar jag titta igenom min mail men alla inlägg gör jag när Molly sover. Det känns viktigt för mig att inte Molly ska känna att hon behöver konkurrera om min uppmärksamhet.

Förutom att det är jobb som jag känner mig lite pressad över så passar mammaledigheten mig väldigt bra. Jag tror att det är viktigare än man tror att hålla sig sysselsatt och träffa andra vuxna och barn under föräldraledigheten. Både jag och Molly har utvecklats genom kontakt med likasinnade. Molly har sedan start fått öva på sin sociala förmåga och kontakten med andra barn. Jag har fått fina vänner och köttat på mitt självförtroende genom att bolla problem, händelser och funderingar med andra föräldrar. Det är viktigt att bli bekräftad och det känner jag att jag blivit på ett ärligt sätt från alla i min omgivning. "Ungdomarna hittar på så mycket kul med ungarna, det är annorlunda från vår tid", så sa mamma idag när vi gick förbi en förskolepedagog på den förskola som Molly börjar på till hösten när pedagogen frågade om vi varit på öppna förskolan. Och det är sant. Min mammaledighet har gått ut på att låta Molly upptäcka världen. Det har varit allt från att känna hur ett blad känns till måla med fingerfärg.

Det är himla mycket att tänka på när man får barn. Värst är när vi ska iväg, då tänker jag på packningen och förbereder så långt innan att Hugo skakar på huvudet. Alla viktiga datum memorerar jag i huvudet. Det är nästan omöjligt att jag skulle glömma bort ett vaccinationsdatum t.ex. Varför är det så att det är oftast kvinnan som har koll på läget? Är det genus? Ibland har jag så mycket att tänka på för att jag utan anledning tar på mig ansvaret för allt hemma att jag exploderar. Jag orkar inte vara den som har koll på precis allt fast att jag i grund och botten är lite av ett kontrollfreak. Jag kan helt plötsligt stanna upp medans jag packar skötväskan och räcka över den till Hugo och säga "Varför är det alltid jag som lägger ner allt i skötväskan?". "För att du aldrig låter mig packa den på mitt sätt" svara Hugo då. Det är något som jag måste jobba på med mig själv, ge över ansvaret och lita på att någon annan gör det minst lika bra som jag själv.

I ärlighetens namn så var jag lite orolig över hur jag skulle få tiden att gå under mammaledigheten när jag var gravid. Då visste jag inte hur lång tid allting tar med ett barn och att det fanns så himla mycket saker att göra. Jag gillar allt från att leka med andra till att ha en lugn hemmadag bara vi två. Det var så många som sa att det tillslut klättrade på väggarna och när jag känner den känslan räcker det med att gå ut en stund. Vad säger du, funkar det för ditt inre att ta ett stopp från verkligheten och vara hemma med ditt barn så länge som föräldraledigheten löper för just dig? =)