<p style="text-align: center">Hugo är sugen på att dra upp till Lofsdalen i helgen. Jag är inte alls sugen på att hänga på. "Men då kan ju jag ta med Molly så att hon får lite äventyr i snön". Eeeeeeh vaaaaaa????? Det kom som en chock när Hugo sa att han ville ta med Molly. Men varför egentligen? Varför ser man generellt det som en självklarhet att barnet är synkat till mamman?</p> <p style="text-align: center">Jag tvivlar inte en sekund på att Hugo skulle fixa det galant, att han och Molly skulle få en fin helg med varandra. Jag vet att han skulle få henne att skratta, sova,äta och må bra över en helg. Men jag då, skulle jag verkligen klara det. En hel helg utan mitt barn. Det skulle väl vara lite skönt att vara själv, kunna få sova ut, passa på att umgås med vänner. Men sen då. Ingen som väcker mig, ingen att äta frukost med men framför allt inte en liten unge som får mig att bli gladast i hela världen. Nu förstår jag varför föräldrar får dåligt samvete om de t.ex. åker bort. Min mamma hade lite ångest förra vintern då jag, Hugo, mamma och Love åkte till Hamburg. Vi åkte för att ha lite egentid men lämnade mina två småböder hemma. Mamma ringde hem säkert 4 gånger om dagen och jag vart nog lite irriterad på henne. Nu förstår jag mamma.</p> <p style="text-align: center">Nu är ingenting bestämt men det fick mig ändå att fundera. Vi får se om Hugo åker till Lofsdalen och om Molly följer med eller inte. Hur var det för er när ni var ifrån era barn för första gången? Då menar jag längre än en kväll eller en natt!</p> <p style="text-align: center"><a href="http:https://ls-static.bonniernews.se/_amelia_/4497/2014/01/IMG_9907-1.jpg"> </a></p>
