Hur vet man att man är redo för barn? Och vad bör man tänka på när man ska flytta ihop med sin partner? Med Hugo har jag följt mitt hjärta. Vi flyttade ihop efter bara några månader och det var det bästa alternativet för oss. Dom jag håller kär vill jag ha nära mig. Att bo ihop betyder att man delar på allting som man i vanliga fall är van att ha för sig själv. Om jag har bråttom och Hugo står i duschen kan det uppstå en irritation. Båda vill styra kontrollen, bestämma vad vi ska äta för middag, vilka kuddar som passar bäst till soffan, någon dricker upp sista mjölken med mera. Visst blir det lite småtjaffs om att "jag dammsög sist nu är det din tur" men det tillhör vardagen. Jag och Hugo funkar bra ihop och vi båda är slarviga på olika saker men vi får det att funka tillsammans. Hugo städade till exempel hela lägenheten här om dagen när jag var på jobbet, det gjorde hela min vecka bara för att han var snäll och tog hela ansvaret just den gången. När man bor ihop umgås man på ett annat sätt och delar en vardag med varandra. Visst kan vi sitta tysta och syssla med olika saker men efter en stund blir jag sällskapssjuk och frågar vad han håller på med och om vi ska hitta på något när han är klar. Jag visste inte om jag var redo att flytta ihop med någon innan jag gjorde det med Hugo men vi fick det att funka på ett naturligt sätt. Men visst kan man tänka igenom om man är redo för det steget innan. Punkter jag tycker är värda att reflektera kring då är om man är redo att dela på allt, att ens ekonomi mer eller mindre blir bådas, att det krävs tålamod att bo ihop med någon genom att respektera ens partners åsikt. Vill ni tapetsera om vardagsrummet så är det inte bara din smak som räknas längre. Dela upp ansvaret på allt från matlagning till tvättning av kläder genom att ha en bra dialog med varandra. Jag personligen föredrar att leva i ett förhållande så allt som hör till att flytta ihop gick smidigt. Nu inför den nya flytten känner både jag och Hugo att vi är lyckliga. Vår nya lägenhet kommer att bli vårt hem i många många år och vårt första som vi äger tillsammans på riktigt. Så nu återstår det att se hur vi kommer att komma överens om hur den ska se ut. Vi får börja om från noll och själva välja mellan kakel till golv. Vi båda har nog ganska lik smak på inredning och vad vi tycker är fint. Jag älskar ljusa vita lägenheter där allt ser enkelt ut. Det här med när man är redo att skaffa barn har jag ingen vetskap om då vårt barn är oplanerat så jag fick aldrig förbereda mig på att försöka skaffa barn. Jag gör allt baklänges istället. Under graviditeten anpassar jag mig efter det liv vi väntar på att få börja leva, under graviditeten börjar vi forma och anpassa oss efter att ge vårt barn plats. Jag kan tänka mig att det är påfrestande att försöka skaffa barn utan resultat. Jag vet flera vuxna som försökt i år och det verkar som att det är tabu att söka hjälp för oönskad barnlöshet. Jag tycker att det är modigt att ta i tjurens horn och ta reda på vad det är som gör att man ej blir gravid. För visst finns det hjälp att få om man inte är fertil nog! Har någon av er gjort en insemination? Jag har knappt någon kunskap om detta men jag tycker att det är spännande. Hur går det till? Ger det resultat? Berätta gärna för mig =)
