Dagens fråga | Paula Rosas blogg

Berätta om något mörkt i ditt liv.

Ful, otillräcklig, korkad, för tjock, för smal, osäker, vilsen, ensam och osedd. Så kände jag mig när mitt ex fortfarande fanns i mitt liv. Jag har alltid varit glad och även under min mörkaste tid så visade jag aldrig hur dåligt jag mådde. Utåt var allt bra. Ingen visste egentligen om mina hjärndemoner eller hur vår relation såg ut. När man blir illa behandlad av någon som man älskar är det lätt att skydda och försvara. Jag såg inte hur illa han behandlade mig. Såg inte hur han tog mig för givet och att han egentligen pissade på min existens. Jag var inte heller perfekt men skillnaden är väl att jag ändå hade ett samvete och alltid var ärlig.

Under flera års tid så fanns han i mitt liv. Till och med när vi hade gjort slut så kontrollerade han det mesta. När jag försökte gå vidare kom han tillbaka och eftersom att jag var kär så släppte jag allt för hans skull. Jag har nu i efterhand förstått att han aldrig ville ha mig utan han såg mig nog mer som en ägodel. Jag tillhörde honom och det tänkte han inte släppa. Nu förstår jag inte varför. Vi var inte lyckliga med varandra. Det var bara bråk och lögner hela tiden.

Jag tänker inte ens gå in på vad som har hänt och vad som har gjorts. Det är något som jag försökt glömma men ändå finns kvar där någonstans långt inom mig. Jag kommer nog aldrig att sluta känna avsky mot honom för hur han har fått mig att må. Jag som faktiskt är en snäll person får svarta ögon så fort jag hör hans namn eller tänker tillbaka. Än idag är det svårt. Jag kan förlåta men aldrig glömma. Den psykiska misshandeln var hemsk och när jag ibland sätter mig in i hur jag lät honom trycka ner mig. Hur kunde jag? Jag är ju för sjutton alltid rak i ryggen och säger alltid ifrån när det inte känns bra. Hur kunde han ta min självrespekt ifrån mig?

Trots all skit gick jag in med nyfikna ögon när jag träffade Hugo. Jag tänkte aldrig " har jag blivit sårad en gång så vågar jag aldrig älska igen". Istället började jag om. Märkte att Hugo tog fram mina bästa sidor som jag en gång visade mitt ex också. Hugo fick mig att känna mig rolig, spännande, fin, snygg, söt, önskad, saknad, smart och sedd. Hugo har fått mig att blomma och jag har vågat ta risker bara för att han trott på mig. Hugo har visat att jag har en självklar plats i hans liv och det är så en relation ska se ut.

Eftersom att jag både haft det sämsta och det bästa vet jag om hur svårt det är att bryta upp, vända ryggen och gå vidare. Det är tufft och ibland kan man behöva hjälp. Mina vänner fanns där för mig. Dem tröstade mig när jag var ledsen och skrattade med mig när jag var glad. Det enda du ska tänka på när du befinner dig i en relation där allt är mörkt är att du förtjänar det bästa. Hitta tillbaka till dig själv och hjälp dig själv att ta det där svåra klivet över tröskeln. Trots att det gör ont att lämna måste du tänka att det kommer bli bättre och att det viktigaste är att DU ska må bra. För att gå vidare så måste man få sörja. Sörj. Gråt. Skrik. Ät Ben and Jerry's till middag. Dra inte ut och sup ner dig för det gör allt värre om du redan är ledsen. För mig tog det över ett år att kämpa mig ur en dålig relation och att även komma över den personen. Det suger många dagar men sen kommer vändningen. Jag hoppas innerligt att jag aldrig mer ska behöva gå igenom ett break up. Inte ens i min vildaste fantasi kan jag tänka mig hur hemskt det skulle vara att gå ifrån Hugo. Det skulle bli det livskris för mig. Eftersom att jag vill leva med honom i resten av mitt liv så förstår jag att vi kommer ha våra dippar under vägens gång. Då har jag lovat mig själv att kämpa. Våga ta hjälp av omgivningen men även professionell hjälp om det skulle behövas. Jag tror att man ibland måste få bråka för att sen bli sams. Att kunna skita i sitt alterego och kunna be om förlåtelse. Jag själv är faktiskt rätt dålig på att säga förlåt först. Min dumma envisa vill inte erkänna att jag kan göra fel. Det är någonting jag försöker tänka lite extra på. Att tänka att Hugo är värd mer än min envisa och förtjänar att jag sväljer stoltheten och ber om ursäkt.

Till alla olyckliga själar. Skär loss er från olyckan och sträva mot lycka. Jag vet verkligen hur det känns. Men det blir bättre, jag lovar. Just det kapitlet i mitt liv var en mörk period men jag ser det som att det var nyttigt för mig att uppleva det. Nu när jag är inne i en ljus period i mitt liv så uppskattar och värderar jag det väldigt högt för mig själv.

Visst såg jag glad ut? Sanningen är att jag grät mig själv till söms 6 av 7 dagar i veckan. Det förflutna är ens förflutna av en anledning...