Tänker du aldrig på att du kan få missfall? Om jag tänker på att det faktiskt kan hända något med vårt barn? Hela tiden... Att vara gravid är en så stor omställning och påfrestning för en kvinna. Hela ens värld raseras och den man trodde att man var försvinner. Inte till det sämre utan oftast till det bättre. Jag har gått igenom en stor omställning på vem jag är, jag har fått hitta nya tankebanor men nu är jag nöjd. Jag vill inte förändra mig själv utan bara göra mig själv snäppet vassare. Jag vill lyckas med mina mål i livet, inte för min skull utan för mitt barns skull. Att bli gravid gav mig en spark i rumpan till att ta tag i mig själv och mitt liv. Jag är en dagdrömmare, jag är en tänkare och detta har gjort det svårt för mig att ta till mig riskerna med att vara gravid. Jag vill inte tänka " jag väntar missfall" utan jag vill tänka " jag väntar barn". Trots att jag vet om att det kan ske komplikationer har jag trängt mig bort från dessa tankar. Svart på vitt så är det inte säkert att barnet klarar sig till efter förlossningen. Och efter förlossningen kommer det helt nya risker och bakterier. Jag tror att min egna mamma kan känna oro nu när hennes dotter har tagit körkort och ska ge sig ut i trafiken. Det finns tusen risker i vår vardag, bara att ge sig ut på ett övergångsställe är en 50/50 situation. Här om dagen låg jag och läste "våga möta förlossningssmärtan", jag kom in i ett kapitel där en mamma skrev om sin förlossningsberättelse. Två veckor innan beräknad förlossning så dog hennes son i magen helt utan anledning, kvinnan fick vänta tills dagen efter innan hon blev igångsatt. Under 12 timmar levde hon med vetskapen om att hon hade sitt döda barn i magen. Hon födde ut sin son och fick ytterligare ett dygn med sin son innan dom var tvungna att säga hejdå. Familjerna kom till sjukhuset för att se att dom faktiskt hade blivit föräldrar, att det fanns ett barn trots att han var död. Det är tydligen viktigt att göra så för bearbetningsfasen. Denna berättelse var så gripande så att jag började gråta, jag var otröstlig. Hugo kunde inte trösta mig för att mina egna farhågor kom fram. Det jag är livrädd för händer faktiskt. Mitt barn kan tas ifrån mig när som helst och det är en hemsk känsla. Trots att jag är rädd för förlossningssmärtan vet jag att den kommer med något gott. Hellre att jag tar smärtan än att mitt barn får den. Jag älskar redan mitt barn som om att det inte finns en morgondag. Det är kanske på gott och ont men jag vill fokusera på det bra, jag har egna små milstolpar genom graviditeten och jag är noga med att känna efter så att jag känner sparkar varje dag. Jag blir så stolt när barnmorskan säger att det är en livlig krabat där inne med helt normala hjärtljud. Det får mig att våga hoppas och får mig att älska. Det finns dom som ifrågasätter varför man köper saker och förbereder sig innan barnet är fött. Jag tror att det där är så individuellt och man bör göra så som man själv mår bäst av. Jag är en av dom som köper saker innan bebis kommit. Jag tycker ändå att vi var ganska duktiga och väntade tills jag var i månad 6 innan kläder, filtar, nappar, böcker, med mera inköptes. Jag kanske skulle behöva en dos av att bli mer realistisk men jag är en sån som ser det positiva i det mesta. Jag har varit försiktig på mitt sätt och jag kommer fortfarande att tänka att jag "väntar barn och inte missfall". Men för att svara på dagens fråga. Ja, jag tänker på hur allting skulle bli om något hände Skorpan. Varje dag. Det är min mardröm. En illustrerad bild på ett barn i vecka 33
