Alltså jag är sådär spralligt glad! Jag fick ett telefonsamtal. ”Ja hej vi ringer angående intresselistan för Molly-Elise”. Öööh… Det var solflickorna som ringde! Jag har stått på intresselistan LÄNGE! Det har känts hopplöst, och jag hade faktiskt nästan tappat hoppet. Det kändes som att vi aldrig skulle få en plats. När jag var liten gick jag inte på gymnastik. Något som jag är ledsen för som vuxen. Gymnastik känns som en grund. En grund till att lära känna sin kropp, något man har nytta av genom hela livet. Något som kan komplettera en annan sport med. Hon uttrycker ofta att det är fotboll som hon vill köra, och det ska hon få när hon har åldern inne för att börja i den aktuella klubben. Nu har vi en fot inne i gymnastiken. Nu kommer Molly få ha det roligt och utvecklas. Det glädjer mig något enormt och jag hoppas att även Molly kommer att tycka det. Leonore har några år kvar innan vi placerar henne i aktiviteter men får snällt följa med sin syster på gympa och simskola. Jag tror att det är viktigt att ha engagerade föräldrar för att skapa ett intresse. För att bibehålla ett intresse. Det ser jag i min lillebrors fotboll. Han spelar i akademin och mina bröders aktiviteter är nummer ett för min mamma och min styvfar. Jag vill att jag och Hugo ger samma chanser till våra döttrar. Hur går era tankar med aktiviteter, intressen, engagemang med era små?
