”hur ska barnen ens känner tacksamhet och ödmjukhet när deras liv är fyllda av aventyr, hotell, överraskningar, lyx-semester, prylar och restaurang just hela tiden? när vi var barn var det kanske semester en gång om året, resten var det utflykt med cykel eller promenad till närmaste skogen. vi kanske åt på restaurangen 2 ggr per år. att jämt och ständigt outsourca underhållning och köpa den till sina barn: gröna lund, hotell, restaurang, flygresor etc är inte så svårt, det handlar enbart om att swipa kredit kortet. men att göra en insats som föräldrar och få barnen att förstå det fina med allt som är enkelt i livet och inte förväntar sig det är det som är svårt och något dagens föräldrar inte längre kan. bara ha kul i skogen/naturen/ta promenader/göra picknick/låter barnen upptäcker närområdet/pyssla med det man har i hushållet (krävs inte att man köpa 100:e pysselkit) och ha en fin lyx-upplevelse en gång om året tror jag gör så att barnen faktiskt blir vettiga och ödmjuka människor.” Jag delade med mig av känslan av barnens otacksamhet och hur det ledde till en mindre konflikt och fick kommentaren ovan. Jag har en känsla av att det här är ett ämne jag redan tagit upp men kan inte hitta på det i arkivet. Jag tycker kommentaren öppnar upp kring en intressant diskussion men sen i nedre halvan blir det mest en förminskande pik-kommentar. Jag svarade visserligen kort i kommentarsfältet men tänker att jag utvecklar det här. Först ut så ja, våra barn är ”bortskämda” med en lyxig tillvaro i fråga om resor, upplevelser, restaurangbesök osv. Vi är lyckligt lottade i att kunna leva på ett sånt sätt. Både genom mitt jobb som influencer som blir inbjuden på barnvänliga event men också i att vi har ekonomin för det. Vi är även lyckligt lottade i att den ekonomiska biten inte nödvändigtvis går ut över tiden vi har att använda. Många som tjänar bra jobbar fasta tider och långa dagar och har inte möjlighet att hitta på så mycket kul även om finanserna finns för det. Jag ser det som självklart att våra barn får hitta på roliga saker när vi har möjlighet till det och att jag inte skulle välja bort allt det bara för sakens skull. För jag tycker inte det enda utesluter det andra. Man kan uppleva massor av häftiga saker och ändå se det fina i att softa med madrass framför tvn eller göra en koja under matbordet. Vi gör mycket JA men vi har ändå väldigt mycket tid hemma/i lunken också känner jag? Jag tror det är naturligt att man som förälder vill ge sina barn "allt" och att dom ska få ha det så roligt som möjligt sen så självklart behöver man ha koll på att det inte blir för mycket av det goda. Jag känner inte igen mig i att jag är en förälder som inte "gör en insats och få barnen att förstå det fina med allt som är enkelt i livet och inte förväntar sig" där saker som att "bara ha kul i skogen/naturen/ta promenader/göra picknick/låter barnen upptäcker närområdet/pyssla" rabblas upp som just det som är att göra en insats. Min upplevelse är att vi tillbringar mycket tid åt just dessa saker. Jag ser till att fylla våra dagar med aktivitet, absolut - men aktivitet kan lika väl vara en lördag hemma där vi tar en promenad till rampen, barnen får gå loss med sina sparkcyklar och vi föräldrar sitter och tittar på med picknicklunch medtagen. Eller att gå ut i skogen och plocka svamp. Eller gå på promenad och göra bingo på saker vi upptäcker längst med promenaden, eller att vara hundvakt en helgdag och kväll och få mysa ner sig. Ibland är det mycket som händer utanför hemmet men sen händer mycket i hemmet också. Jag känner mig trygg i att våra barn inte klagar över hemmadagarna där vi bara dräller runt och att det kan vara ett lika stort äventyr att gå och panta burkar för att köpa lördagsgodis som det är att åka på tivoli. Att dom uppskattar både stort och smått i vardagen och till fest. Våra barn kan absolut visa otacksamhet och vara o-ödmjuka mot oss föräldrar. Så som jag tror dom flesta ungar gör rätt ofta? Det är mot oss föräldrar barnen ska testa gränser och bete sig som sina minst charmiga jag, vi ska ju vara den tryggheten man får agera ut mot och bli varsamt föst åt rätt håll. Inte vill jag att mina barn ska gå runt och känna en total tacksamhet mot oss föräldrar hela tiden, det känns ju nästan fel åt andra hållet? Jag tänker att när barn ger uttryck för att vara otacksamma kan det i många fall handla snarare handla om att vi föräldrar har förväntningar på hur barnen ska känna och reagera. Barn kanske inte tänker att det är otacksamt att vilja ha en till glass när man redan fått en - utan dom upplever vara att det var gott och kul och vill ha mer av det som är gott och kul. Då är det min uppgift som förälder att sätta gränser och förklara varför det räcker med det som fått. Barnen kan ju inte veta allt man roddar med om man inte säger något om det och dom får möjlighet att själva reflektera. I vår lilla konflikt jag bjöd in till så ventilerade jag min känsla för barnen och dom både lyssnade och verkade ta in det jag sa. Det tycker jag tyder på att dom har förmågan att vara tacksamma och ödmjuka. Att slänga sig med hur det var förr som något facit för att det var ”rätt” tycker jag är ganska ointressant. Samhället utvecklas och vi med det. Dom som gnäller över att barnen håller på med skärmar nu är såna som skulle ha klagat på att barnen hade näsan i böcker hela dagarna förut. Mina föräldrar hade säkert foodorat hem mat när jag var liten om den möjligheten fanns. Eller kört padda i bilen istället för att lyssna på evigt tjat om man är framme snart. Men det som inte finns är ju svårt att ta till liksom. Jag tror att om man skulle ta alla ”bättre förrare” och sätta dom i framtiden skulle dom hänvisa till nutiden på samma sätt - att det var bättre förr. Vad tror ni andra?
