Mitt samarbete med mathem fick mig att fundera lite extra på kosten. Jag gick ut hårt med en 7dagars "cleanse" som var vegansk och raw food. Innan tänkte jag att det skulle bli pest och pina men ville ändå hänge mig åt det. En vecka, det var bara att vässa pannbenet och köra. Tyvärr höll det sig inte hela veckan - det blev firande av en vän och spontandejt och den där cleanse-veckan blev mest några dagar. Men jag skrotade inte hela konceptet för det utan fortsatte göra några recept hela veckan, Och det förvånade mig hur gott mycket var trots att det var rawfood och vegansk. Visst är det härligt när man blir positivt överraskad? Nu har jag börjat fundera på vår kosthållning här hemma. För mig är det viktigt att våra barn äter mycket grönt och att det inte måste vara kött hela tiden. Vi äter mycket fisk också så dom ska få i sig omega3 och bra fetter. Ibland blir korv eller något annat halvfabrikat men oftast lagar vi rätt bra mat. Men jag skulle säga att det inte är ofta vi äter en måltid utan animalska råvaror. Borde vi bli veganer är en tanke som slagit mig. Elaine har kört all in på vegansk mat och hela familjen är på - jag tycker dom är så coola som bara kör. Det verkar inte ens ha varit en utmaning utan helt naturligt. Vegetariskt känns ganska enkelt enligt mig men just vegan känns lite knepigt på något sätt. Att klara sig helt utan smör, ägg, mjölk och grädde. Inte äta goda ostar (dör för fetaost i sallad) eller ens ha honung i té när man är förkyld. Jag känner mig nästan förtvivlad bara jag tänker på det. Jag har väldigt svårt för "köttsubstitut" som soja och korn som jag tycker smakar lite unket och jag är inte heller förtjust i havre eller sojamjölk men man kanske vänjer sig? När vi leker och gosar med Greta som är en liten (inte så pluttig längre) valp känns det konstigt egentligen att vi äter andra djur och tar maten som är till för andra djurbebisar (komjölk) för att vi själva vill ha den. Jag har blivit tipsad om att se Cowspiracy men helt ärligt vågar jag inte. På något sätt vill jag inte se hur det faktiskt går till. Usch, tanken på att se en slakt får det att vända sig i magen på mig. Samtidigt känns det inte fel att äta kött när vi gör det. Hur går det ihop sig? Hur kommer det sig att vi kan rationalisera bort våra känslor när det kommer till djur för gamla vanor? Varför är det så lätt att stänga av dom känslorna? I dagsläget känns det inte aktuellt att gå över till vegan men jag kommer nog fundera lite mer på det, vända på det några varv. Hur gör man rent konkret om man ska gå över från en kost där man äter ALLT till att inte äta något animalskt? Är det bra för barn med vegansk kost eller borde de få vegetariskt? Och om man nu kör på veganlivet - ska man börja med vegetarisk kost och fasa ut det eller ska man bara köra på? Och hur ska man tänka vidare sen, jag menar om man skippar all mat som kommer från djur borde vi skippa sånt vi har på oss också men vad gör man av det man redan har? Ska man kasta skinnväskor och skor och håller andra material lika bra? Jag är nyfiken på hur det livet skulle vara men osäker på om jag skulle klara av att hänge mig i det. Det känns som en stor förändring och helt ärligt vet jag inte om jag klarar av den. Men jag vill gärna lära mig mer för att kunna ta ställning. Ni som blivit veganer, när blev ni det och hur gick ni tillväga? Har ni några knep på hur man gör det lättare? Något jag främst tycker känns svårt är när livet bjuder på något extra än vanliga lunket, alltså när man ska iväg på middag, firar något eller är bortresta - hur fungerar det med vegankost då? Och vill någon bjuda en på middag när man är vegan? Omelett och bregott på mackan skulle jag sakna...
