Jag har funderat på det här med barnuppfostran hela dagen idag. Det är ett barns första tid i livet, en tid som kommer att bli livsavgörande för resten av barnets liv. Det finns ingen förståelse för dem som skiter i detta. Det finns inget medlidande från min sida till vuxna som missköter sina barn. Jag tänker på alla barn som inte får det dom förtjänar. Ett tryggt hem med trygga vuxna. Barn som inte får kärlek. Barn som blir slagna, utsatta, nedtryckta och psykiskt misshandlade av sina föräldrar. Det gör hemskt ont att tänka på all utsathet som många barn faktiskt är med om, det finns ingen rättvisa i detta och i en rosa värld önskar jag att jag kunde ta hem alla dessa barn. Så ser verkligheten inte ut men det finns sätt som man kan engagera sig- först och främst så krävs det medvetenhet. Jag beundrar Elaine och hennes arbete med att tre ska bli noll. Efter att hon trädde fram och berättade vad hon var med om i sin uppväxt så arbetar hon ständigt med sexuella övergrepp på barn. Hon är som en riddare för övergrepp och hon tar strid. Strid mot samhället, individer och föräldrar. Hon öppnade min medvetenhet kring integritet, barns integritet. Hon fick det att bli det mest naturliga till att säga ”stopp min kropp”. Jag får knappt snyta Molly för då är det ”stopp min näsa jag bestämmer över den mamma”. Absolut Molly! Organisationer, faddrar, skänka bort, tänka smart och praktiskt kring hållbarhet. Det finns saker som man kan göra för utsatta barn. Vi skänker pengar till en flicka i Sydamerika, jag har kontakt med Childhood för att vara en del i deras arbete. Jag skulle mer än gärna vilja bli ännu mer engagerad i Childhood och arbeta med dom genom mina kanaler. Genom min räckvidd så att fler hoppar på tåget. Nu skulle detta inlägg egentligen handla om barnuppfostran men det bara brinner inom mig när jag tänker på utsatthet för barn. I mitt inlägg som jag skrev igår (länk till inlägget) kommenterade jag Camilla Läckbergs inlägg kring hennes syn på uppfostran. Jag syltade in mig på bestraffningar/belöningar eftersom att jag kände igen mig i min egen tonår. Och att jag inte tycker att det kändes lustigt. Vi är inte där idag. Vi har två småbarn och dom förstår inte alls innebörden av en bestraffning. Idag känner barnen obehag av att mamma eller pappa är arga eller ledsna. Det finns ingen konsekvens än. Det finns ingen veckopeng som skulle tänkas kunna bli indragen, det finns inget riktigt begrepp om tid. Det skulle vara ett tomt hot från min sida om jag sa ”Då blir det inget lördagsgodis på lördag” för vårt barn har ingen uppfattning om det är måndag eller torsdag, om inte vi säger det. Idag uppstår det konflikter på plats. Konflikter som i det stora hela inte alls är stora. Det är när viljor krockar, när någon av barnen drar varandra i håret, när föräldrarna är trötta och inte har samma tålamod. Våra konflikter med barnen löser vi inom loppet på några minuter med förlåt och en kram. Det är på den nivån idag. Vad tror jag om barnuppfostran gentemot små barn? För mig finns det inga metoder med små barn. Små barn behöver sina föräldrar nära sig. Små barn skrattar och kramar sig igenom sin uppfostran. Jag tror att det faller dom flesta naturligt att göra det som känns bra för en själv. Att man bara lägger ett krut i att älska, älska, och älska lite till – då kommer folkvettet av sig självt som Astrid Lindgren sa. Låt barn vara barn och uppmuntra till fantasin, till att skapa trygga små individer. Barn som vågar känna känslor, bra som mindre roliga känslor. Det är ingen fara att känna sig ledsen eller arg för det är en del i att ha förmåga till att kunna känna känslor. Investera tid i barnen, lek med dom. Umgås med dom, prata med om. Krama om dom ofta, tala om att du älskar dom. Unna dig egentid med barn om du har fler. I skrattet växer kärleken och i kärleken kan du forma dom efter ståndpunkter som du värderar. Jag värderar artighet, att man är en snäll kompis, att man är generös, att man är empatisk, visar varandra respekt. I det lekfulla väver jag in prat och reflektion utifrån barnets ålder och förmåga. Jag ger mina barn en bred syn på livet och tar med dom på allt jag kan ta med dom på. Vi visar att aktivitet är viktigt i vår familj, vilket har lett till att båda varit motoriskt snabba. Molly visar en fin kroppskontroll och försöker sig på att stå på händer och gå ner i brygga. Ens egna värderingar och intressen är svåra att undvika i ens uppfostran och det glädjer mig att vi delar samma intresse för böcker och filmer. Vi har tidigt valt att engagera familjer och vänner i våra barn och idag är båda två otroligt sociala och nyfikna på omvärlden. Allt som vi har gjort med barnen har varit sådär ogenomtänkt men samtidigt genomtänkt. På vägen har vi mött på hinder och har blivit frustrerade. Vi har haft kämpiga nätter och gått igenom mycket sjukdom. Men överlag har barnens första tid funkat toppenbra och jag är stolt över mina ungar. Stolta över deras egenskaper och karaktärer. Jag är stolt när jag ser dom visa omtanke till andra och när jag hör hur Molly reflekterar. Hon är tre år och har hjärtat på rätt plats. Vi har år kvar i småbarnsuppfostran. Nästa steg för oss är lekis och skola. Då kommer nya faktorer in, en ny påverkan. En sak i taget och jag trivs i att ha år kvar i småbarnsåldern. Så ytterligare en fråga, hur resonerar du i uppfostran för små barn? =)
