Efter mitt inlägg om konversationen jag hade med Molly om hennes hår fick jag en kommentar om att Molly är för medveten om sitt utseende för sin ålder. Det i att hon tidigare velat ha sockerförbud och nu att hon önskade sig blondt hår. Att det är vi föräldrar som ska vara medvetna om socker, kost, rörelse osv och inte barnen. Kommentaren avslutade: "Men jag skulle ALDRIG banta, eller gå på kostschema för det skadar barnen! Dem ser att mamma el pappa inte äter samma mat och det skapar ett tidigt beteende i deras hjärnor som kan leda till ätstörningar i framtiden. Din dotter är vacker precis som hon är, låt henne förstå det genom handlingar inte genom Botox och bantning! Självklart är du en fantastisk mamma som vill göra allt väl för dina barn men jag tror du (och speciellt Hugo) behöver bli mer medvetna!" Intressant kommentar tycker jag! Jag upplever inte Molly som mer eller mindre medveten om sitt utseende än andra barn i hennes ålder. Vår konversation om hår var inte laddad med att hon tycker hennes hår är fult men en önskan till förändring. Även om det stack till i mitt hjärta så läste jag flera av era andra kommentarer om att det inte behöver vara mer laddat än att hon gillar ljust hår. Det behöver inte vara att hon tycker hennes hår är fult eller att hon behöver ändras. Men självklart är jag vaksam i hur hon uttrycker sig framåt och lyhörd för om det blir oroväckande på något sätt. När Molly ville ha sockerförbud så var det inte kopplat till utseende i hur jag uppfattade det. Jag tror inte ens hon kopplar socker till att man blir "tjock" av det men visst vet hon att socker inte är nyttigt för kroppen och att det är bättre att äta mycket riktig mat och lite gotte än tvärtom. Vi pratar om mat som bränsle och att det behövs bra bränsle för att orka leka, springa, hoppa, lära sig saker och så vidare. Och att godis eller glass är gott men att man måste prioritera bränslet. Självklart lägger inte någon vikt vid att barnen ska vara dom som ser till kosten och rörelse utan det är vi föräldrar som serverar maten som ska ätas och ser till att vi hittar på roliga saker som främjar rörelseglädje men det gör vi inte med kommentaren att "nu ska vi ut och cykla så ni får motionera" utan bara att vi går ut som familj. Jag tycker inte det är något fel i att lära barn om kost och rörelse för det är viktiga komponenter för hela livet men vi lyfter saker som är bra istället för att hacka på det dåliga. Vi säger inte "det är dåligt att äta glass" utan att "visst är glass gott men XX är också gott!". Vi säger inte heller "det är dåligt att sitta stilla och kolla på film" utan "vad roligt det är att cykla tillsammans!". Allt handlar om balans enligt mig. Gällande mitt kostschema som jag gick på förra året så tycker jag det är orättvist att säga att det skulle skada barnen. Det var ingen extrem diet utan jag åt till exempel lax och rotfrukter, nötter och kvarg och ägg osv. Vi pratar inte om dåliga eller bra kroppar utan att alla är lika bra. Mina barn hör aldrig mig klaga över min kropp eller ser mig sucka framför spegeln. Dom ser en aktiv och glad mamma som äter mat, dricker lite för mycket kaffe ibland och älskar ost och ett glas vin. Eller ett glas bubbel. Botox testade jag att ta pyttelite vid ögonrynket en gång och det kommer jag inte göra om. Det var inte heller något barnen fick reda på. Jag tänker mycket på hur jag uttrycker mig i närheten av barnen och hur jag vill att dom ska uppfatta sig själva. Jag vill bygga två starka individer som gör det dom mår bra av, oavsett vad andra tycker om det. Jag gör inte allt rätt hela tiden och jag är övertygad om att jag kommer få höra massor av saker de tyckte jag gjorde fel sen när dom är vuxna men det hör väl till föräldraskapet? Men jag vet min strävan i hur jag vill förmedla en hälsosam och glädjefull relation till kropp och knopp och den jobbar jag hårt för! Och jag säger varje dag till mina döttrar hur vackra dom är - på insidan och ut!
