I lördags var jag ute på en löparrunda. I öronen spelades en play list över aktuella låtar. En play list som Spotify hade satt ihop. Då kom låten ”Swalla” med Nicki Minaj och Jason Deluro. Jag var helt ärligt tvungen att stanna upp för att jag blev så upprörd. Jag tycker om Jason Deluro och många av hans låtar har jag ungdomsminnen från. Att dom sjunger att tjejer ska svälja sperma fick mitt hjärta att krossas. Vilken jävla värld har jag satt mina ungar i egentligen? Inte bara när det gäller normer, sexualisering och trakasserier utav kön. Det pågår stora klimatförändringar och terror runt om i världen. Löpningen kändes plötsligt tung, likaså hjärtat och framtiden. Jag sprang vidare och stängde av musiken. Gav mig fan på att att uppfostra mina barn till att dom ska respektera sig själva och andra. Veta värdet på sig själva och få dom till att få tillräckligt mycket skinn på näsan för att våga säga nej. Nej till allting som dom inte vill. Samtidigt som jag pararellt funderar på ”kommer det verkligen att räcka?”. Svaret är förmodligen nej. Mycket hänger på deras umgängeskrets. Barnens vänner kommer jag att värdera högt. Barnens föräldrar kommer jag att vilja ha en dialog med. Likaså pojkvänner. Min mamma bjöd hem min första pojkväns familj på middag. Molly och Leonore får tycka att jag är pinsam, jag kommer att göra likadant. Eniga föräldrar visar på att man vill och kan förmedla trygghet. Ofta går jag och funderar på hur man kan göra med tonårsbarn. Hur kan man göra för att visa att man lyssnar, vill höra ens barns tankar utan att vara för ”på”. Det kan bli motsatt effekt och att barn stänger allt inom sig. Hur gör man för att få sina barn att ringa när det har gått överstyr på en fest? Hur gör man för att ens barn ska ringa och säga att hen är full trots att barnet vet om att hen ej får dricka alkohol? Hur ska man förhålla sig till straff? Jag fick utegångsförbud, telefonförbud och dataförbud när jag gjorde dumheter. Jag bad alltid om ursäkt och kände skuld. Förstod min mammas oro men gjorde om samma karusell någon helg efter. Straff bet liksom inte. Samtidigt som jag önskar att våra barn ska respektera våra regler gällande alkohol, nikotin och tider att komma hem. Jag tror att man generellt måste ta ansvar för dåligt beteende över sina barn som vuxen. Det är ingen idé att försöka hitta svar på varför hen gjorde si eller så. Att man som förälder hela tiden tänker på att man som vuxen bör föregå med gott exempel och förmedla ett hopp gentemot ens barn. Jag är ledsen och rädd över framtiden. Jag är ledsen för att jag dagligen läser om elände och känner att vårt samhälle inte alltid är en trygg miljö. Jag är ledsen för att nutidens generation måste växa upp i en värld som präglas av hot och terror. Våra medmänniskors värderingar ser annorlunda ut och jag vill verkligen att mina barn ska växa upp med ett öppet sinne. Öppet sinne mot att alla är olika och kommer ifrån olika bakgrunder. Det gör ont i mig när jag läser idiotiska uttalanden om att man ska bevara Sverige svenskt. Vadå svenskt? Det gör mig matt att se attityder som är rädda för andra folkslag och kulturer. Mina barnbarn… Jag vill att dem ska växa upp i ett samhälle, land och värld där vi medmänniskor tar hand om varandra. Där hudfärg, sexuell läggning eller religion inte spelar någon roll. Det hände mycket i mina tankar av att höra en refräng under min löptur. Tankar som egentligen alltid funnits där men som kom starkt och som kom för att stanna. Det är ett tungt ämne, och kan du inte hjälpa mig att ventilera. Vad tycker du? Vad tänker du? Har du något magiskt tankesätt som på något sätt kan hjälpa oss alla att tänka mer positivt eller förebyggande?
