Jag läste Sandra Beijers intervju i Wellness och hajjade till redan vid rubriken (som så många andra). "Jag tränar bara för att vara snygg" är ju något som sticker ut ganska mycket, för det är så väldigt direkt på sak och helt utan filter. I intervjun fick jag sen veta att Sandra tycker det är väldigt tråkigt att träna och inte har någon längtan efter att bli stark (för någon annan kan bära hennes väska). Jag tror varenda kotte här inne vet att jag är träningsfrälst vid det här laget så vad tänkte jag egentligen om den här intervjun...? Faktiskt att det var lite uppfriskande på något sätt? Att våga vara helt öppen med att man inte gillar träning och bara gör det som ett måste för utseendets skull. Jag läste sen i Sandras egna kommentarsfält att folk blir upprörda och säger att hon säger att smal = snygg men det säger hon ju faktiskt inte. Hon säger att hon vill att kläderna ska sitta snyggt och det kan ju innebära massor av saker annat än att vara konkret smal. För man blir inte heller nödvändigtvis smal av att träna, vill man bara bli smal är det kosten som är den viktigaste biten att tänka på. Träning kan ju dock göra att kläderna sitter snyggare för att man får bättre hållning, att man får tonar axlarna för snyggare fall på plaggen etc etc. Att bli snygg av träning kan ju också vara att man får igång blodcirkulationen och får finare hy? Det finns massor av "utseendemässiga" fördelar med att träna som inte = vara så smal som möjligt. Men om ens mål nu är att vara smal, kan det inte få vara det då? Det gör ju inte att man automatiskt säger att andra är fula om man inte är smal utan just vad ens egna preferens är. Och är det då inte bra om man som smal person är tydlig med att man tränar just för att bli smal och att det inte är något man bara är - att det kräver jobb och ansträngning fast man tycker det är ruskigt trist. Jag tycker nog ändå det är bättre än att säga att man tränar för att man vill bli stark exempelvis när så inte är fallet, jag tänker att transparens är bra? Och att folk blir arga över att Sandra vill normalisera att vilja vara åtråvärd och säger att det redan är normaliserat... är det verkligen det efter att man blivit mamma? Min upplevelse är att det främst är efter att ha fött barn som det blir nästan förbjudet att vara så krass som Sandra är och att man bara eftersträvar snygghet. Som mamma™ ska man liksom vara "över" den utseendesträvan. Utan att för den sakens skull gå ner sig/inte ta hand om sig och sitt utseende. Om kvinnorollen är snäv som den är innan barn blir den så trång att den nästan spricker efter barn. Man ska gå ner gravidkilona men man ska inte anstränga sig för det utan det ska rinna av en när man ammar. Man ska äta näringsrikt och servera barnen bra mat men får inte äta för hälsosamt för då är man ätstörd. Man ska inte fokusera på sitt utseende (utan barnet) men man ska ändå se fräsch och nyponrosigt pigg ut (för annars kanske din man tröttnar på dig). Och så vidare... När man tränar som mamma ska man säga att det är för att man vill vara stark nog att bära barnen och få ork att leka etc - inte att man gör det för att vara snygg. Man ska inte som mamma säga rakt ut att det är viktigt för en att vara åtråvärd för det ska ju alltid komma med disclaimern att MEN NU HAR JAG NÅGOT VIKTIGARE I LIVET som om man inte kan vilja vara snygg och samtidigt värdera barnets behov. Jag förstår Sandras tankar även om jag själv inte tränar av samma anledning. Inte att utseende är oviktigt för mig eller helt oväsentligt i ekvationen - jag började min träningsresa för att jag "ville ha tillbaka" min kropp från innan barn. Då var det fullt fokus på utseende. Men under resans gång fann jag genuin glädje i träningen och idag är den en lika självklar del av min dag som att sova eller äta - det är ett basalt behov för mig. Jag tränar för att jag älskar endorfinruschen, jag tränar för att utmana mig själv, jag tränar för att utvecklas, jag tränar för att jag vill bli starkare, jag tränar för att bli piggare, jag tränar för att jag känner mig fräschare & jag tränar för att vara snygg också. För välmående kommer inifrån och ut. Om jag inte hade fått den där glädjen till träningen hade jag antaligen också tränat "bara för att vara snygg" och jag tänker att det inte nödvändigtvis behöver vara något fel med det? Precis som vi går till frisören för att bli snygga, eller fixar naglarna, eller sminkar oss - alla såna saker är ju bara för utseendeskäl. Ingen säger ju att man går till frisören och slingar håret för ökat mentalt välmående eller för att man ska orka vara en bra mamma, där är alla ärliga med att det är för att man känner sig finare så. Men just när det kommer till träning måste det alltid följas av att utseende inte är den primära orsaken, hur kommer det sig egentligen?
