Jag är långt ifrån ensam om tagen och förkrossad över beskedet om att Tim Bergling, allas Avicii hittades död i fredags. Tänk, han var i livet innan helgen och nu är han... borta. Mina tankar går till hans anhöriga. Till hans familj och vänner. Må ni finna styrka hos varandra i den här svåra tiden. Jag hade inte sett dokumentären ”True Stories” där en man lever tillsammans med Avicii i fem år. Lever Tims liv, deras galna turnéliv. Att se dokumentären efter hans bortgång kändes mer som ett farväl än en dokumentation. Man kanske borde ha tagit allt på större allvar. Det som slog mig var hur Tim gång på gång försökte förmedla hans stress, i kombination med panikångest. ”Jag dör, det är för stressigt”. Vi vet inte vad som släckte ljuset hos Tim, men det var märkbart att stressen påverkade honom negativt. Och under helgen har jag klurat, vänt och vridit på min egna livssituation. Hur jag nästan har stress som en egenskap. Som vuxen pratar vi otroligt mycket om måsten. Vi måste de, och vi måste de. Under morgonens poddinspelning pratade jag och Johanna om det här. ”Men måste man verkligen? Det går att sortera ens måsten också”. Johanna gav mig inspiration och sa något så klokt. ”Jag outsourcar stress ur min sons liv”. Det har inte jag gjort... -Vi kliver inte upp med marginal på morgonen. Samtliga fyra vaknar av väckarklockan och då är det upp och hoppa för att hinna till föris/jobb. -”kom igen nu” säger jag minst fem gånger om dagen. -jag kan tappa tålamodet i matbutiken. ”Vi måste skynda oss nu för hinna hem och laga middag. De är förskola imorgon och ni måste komma i säng i tid”. Ja ni hör, jag stressar både mig och barnen. Och det gör jag inte med flit men jag är formad efter måsten. Saker måste fixas. Man förväntas vara en maskin som klarar av allt. Avicii försökte påtala sin stress under sin turné, men jag upplevde de som att de inte togs på allvar. För alla är väl stressade? Nu ska jag tänka på att aktivt jobba bort stress. Med inställning,marginaler, god kosthållning och återhämtning. Tänka på vila och somna i god tid VARJE kväll. Och när jag känner att alla mina måsten gör att det kryper inom mig för att jag blir stressad ska jag prioritera. ”Vad är viktigast? Vad behöver jag? Nu är jag trött och har ont i magen, kan inte tvätten vänta tills imorgon?”. Jag mådde så bra i Spanien när jag prioriterade familj och att umgås istället för att låta mitt dåliga samvete för en ouppdaterad blogg styra. Har någon av er tips på hur man aktivt kan göra för att minimera stress? Vila nu fina ängel, du kommer alltid att finnas kvar <3
