I förra veckan berättade en vän om två händelser som hände inom loppet av samma vecka i den läskiga skolvärlden lilla Molly snart ska in i. Efter att ha hört detta kändes det extra viktigt att även vi ska göra rätt för oss när vi hamnar där, för inget barn ska behöva känna sig exkluderad och utanför. Det här hände: På måndag pratade alla barn i klassen om helgens kalas, kalaset min väns barn inte var bjuden på. Barnet kom hem och berättade om det här. ”Vi fick säkert inbjudan, vi måste bara ha tappat bort den”. Min vän ville inte visa tårarna för barnet och hen var ledsen men kom ändå lindrigt undan tack vare hens föräldrars vita lögn. Samma vecka, ett par dagar senare får min vän reda på att på söndag är det ett kalas till som barnet inte har blivit bjuden på. Efter den senaste incidenten bestämmer sig min vän för att göra allt hon kan för att barnet inte ska känna sig utanför -IGEN! Min vän är en riktig soldat och bestämmer sig för att bjuda in till playdate på lördagen. Kalaset som ska hållas på söndag är för ett barn som hen kände lite sen innan. Så min vän bjuder då in barnet som ska ha kalas och ett till. Mamman tackar glatt ja och säger ”juste vi ska ha kalas på söndag och vi vill gärna bjuda er. Förstår att det är kort varsel men vore kul om ni kom”. Hur fint är inte det här? Och det visar verkligen på det fina i en förälders villkorslösa kärlek. Vi gör ALLT för att skydda våra barn, där mobbning och att vara utanför i skolan förmodligen hör till en förälders värsta farhågor. Den här gången lyckades hon inkludera sitt barn men inom alla kommande skolår kommer det att komma nya svåra situationer. Och det fick mig att tänka på hur känsligt det kan bli, just det här med kalas. För hur gör man egentligen? Det kanske inte finns ekonomiska förutsättningar för att bjuda en hel klass, delar man då upp det till att bjuda alla av samma kön? Det är också viktigt att veta om skolans policy, och att man har dialog med sina barn hemma. Man kanske inte ska prata öppet om kalaset som var i helgen där alla barn inte var bjudna men kan man sätta det ansvaret på ett litet barn? Hen kanske råkar försäga sig. Generella råd är: -Att inga kalasinbjudningar sker på skolan -Att man i skolan och hemma pratar med barnen om att inte prata om kalaset som varit Exemplet ovan är en av mina största rädslor och farhågor. Jag är också en soldat för mina döttrar och jag kommer göra allt i min makt för hjälpa till med inkluderingen. Vi kommer också stå inför att bjuda in till kalas och jag kommer inte ta argumentet ”jag vill inte bjuda in hen”. Det optimala är givetvis att bjuda hela klassen men man kanske kommer att vara tvungen till att bryta ner det. Det är svårt, svårt att stå som den familj som bjuder in till kalas och som att stå som den som vill bli inbjuden. -Vad säger ni? Vad har ni för erfarenheter kring det här? Hur gör man egentligen med kalasinbjudan? Tb till April när vi bjöd in hela Mollys förskoleklass till hennes fotbollskalas
