Dom starka reaktionerna kring vattenkriget på kyrkogården och kommentarerna som följde efter mammas inlägg om saken fick mig att tänka på mitt inlägg från förra veckan om att tänka svartvitt. För även här tänker jag att det känns som att vissa är så fruktansvärt svartvita i sitt tänkande och liksom vägrar ta in någon form av nyans. Som slår ifrån sig allt med att säga att något är rätt och slätt fel, oavsett övriga omständigheter i situationen så är något rätt och något fel och det finns inga undantag. Någon reagerade med att säga att jag inte kan ta kritik och försvarar mitt beteende. Jag har tidigare skrivit om det här med att så fort man inte håller med om kritiken man får så är = att inte kunna ta den. Jag kan absolut lyssna till kritik och vad den som säger har att komma med men det behöver ju inte automatiskt betyda att jag måste byta min egna åsikt i frågan, förstår ni vad jag menar? Det betyder inte att jag inte förstår den andra sidan eller kan relatera eller förstå men jag kan fortfarande tänka annorlunda. Som i det här med barnens vattenlek på kyrkogården. Det var något jag inte reflekterade över kunde vara stötande när jag la upp det första gången på storys. Jag fick in mängder med meddelanden som tyckte det var respektlöst och dåligt beteende och att man inte ska bete sig på en kyrkogård. Jag svarade att jag förstår reaktionen - och förklarade att det inte sprangs på några gravar, att det var vid ett område där det är vatten och som en stig, att vi var ensamt sällskap på det området och poängterade extra att jag aldrig skulle låta barnen leka sådär om det var andra sörjande i närheten. Jag skrev med mamma som själv ville göra ett inlägg om det hela för att hon inte höll med om att man inte får leka på en kyrkogård. Mammas inlägg stärkte min egna känsla i att det vi gjort inte var något fruktansvärt fel, att utifrån omständigheterna så var det helt okej att leka vid vattenstationen. Jag köper att det finns "oskrivna regler" om att man ska bete sig respektfullt på en kyrkogård och att man ska sköta sig. Om vi hade stojat runt bland gravstenarna eller flamsat bredvid en sörjande anhörig hade det ju varit så respektlöst. Men utifrån omständigheterna (inga andra nära, inte vid gravarna, att vi själva var där för att se om en anhörig) tycker jag inte det var ett respektlöst beteende. Jag förstår att döden och sorg är väldigt personlig för alla och att alla tycker och tänker olika om hur man ska närma sig den. För någon känns det otänkbart att ens kunna känna någon form av glädje i närheten av en gravplats och för en annan är en gravsten en sten som vilken som helst. Jag tycker det är självklart att vi visar respekt mot varandra i livet och jag skulle aldrig vilja inkräkta på någons sorgestund. Men att några blir arga för ett tillfälle dom inte själva var i närheten av har jag svårt att förstå. Då känns det mer som att man bara bestämt sig för att någon (jag) begått ett FEL och man är inte nöjd förräns det är förstått och man har pudlat ordentligt. Knappt ens då är man förlåten. Jag är ledsen om någon upplevt sorg eller ilska av barnen lekte på kyrkogården i helgen, vår intention var verkligen inte att skada någon, men jag tycker fortfarande inte det var hemskt gjort av oss. Jag kommer inte älta det här med vårt helgbesök på kyrkogården något mer utan tänker att allt och mer därtill blivit sagt i frågan men för att avsluta tänker jag bara att jag på något plan skulle önska att vi, både på nätet och i livet, skulle ha lite mer acceptans för att vi tänker och tycker olika. Det betyder inte att det automatiskt finns ett rätt och ett fel utan att det finns olika sätt. Vi är olika och vi tänker olika. Det gör inte oss till sämre människor utan just människor.
