Jag blev faktiskt förvånad över att det var så positiva reaktioner på mitt inlägg om jämställdhet. Jag hade räknat med mothugg men det känns som jag lyckades få ur mig tankar som känns igen av många kvinnor där ute även om det inte är något man riktigt pratar om. Men det var några av er som kom med inputs jag vill lyfta vidare ändå! ”Jag och min pojkvän har båda pluggat i över fem års tid och den dagen vi får barn så kommer inte jag att pausa min karriär mer än han pausar sin för att jag är kvinna och skulle vara bättre lämpad för att ta hand om barnen. [...] Det kan handla om en sådan enkel sak som att båda efter föräldraledigheten jobbar 90 % istället för att kvinnan arbetar 80 % och mannen 100 %. Jag anser att kvinnan ska inte behöva ge upp sin karriär när hon blir mamma pågrund av samhällsstrukturer som gör det fördelaktigt för mannen.” ”Det är ju dock lite konstigt att det i nästan alla familjer bara ”råkar” bli så att det passar bäst att kvinnan jobbar mindre, lägger mer tid på barnen etc.” Jag tycker inte heller att en kvinna ska behöva ge upp sin karriär när hon blir mamma. Men jag tycker att det ska vara okej att vilja gör det också! Måste det vara att jämställdheten nås genom att mammor ska backa och ”bry sig mindre” och bli mer stereotypt pappiga och fokusera på karriär? Om det känns fel för kvinnan som vill vara hemma - ska hon få göra våld på sig själv i jämställdhetens tecken? Mammor tar mer vab och föräldraledighet, mammor går ner i arbetstid, mammor får sämre pensioner... ja allt det är ju såklart problematiskt men jag tycker det känns fel på något sätt att lösningen ska vara att mammor inte ”får” gå ner i arbetstid/vara hemma med barnen och allt sånt istället för att man ser till att allt det oavlönade hemarbetet istället blir mer premierat. För egen del påverkas inte min nutida eller framtida ekonomi av vårt upplägg - jag jobbar i allra högsta grad via vårt företag och drar in både lön och pensionssparande samtidigt som jag är närvarande i hemmet. Men för dom med ”vanliga” jobb - vore det inte bättre om föräldraledighet också var pensionsgrundande och om vi överlag hade ett samhälle som såg mer positivt på att man vill vara nära sina barn under småbarnsåren? Istället för att man ska känna sig tvingad att dela 50% på FL för att en inte ska halka efter eller att den med flexibelt arbete ska tvingas ta ut vab när den kan lösa det ändå med lite pusslande bara för att det ska vara rättvist mellan mamma och pappa? Sen är det här kanske en big no no-tanke men är det helt orimligt att tänka sig att mammor rent generellt är lite bättre på att ta hand om barnen i början? Jag säger inte att pappor inte är värdefulla för barnen och kapabla att vara fantastiska föräldrar men jag tänker att män och kvinnor inte har exakt samma förutsättningar i föräldraskapet. Det är kvinnan som är gravid i 9 månader och får en total hormonomställning och anpassar hela din kropp efter barnet. Det är kvinnan som går igenom en förlossning och det är kvinnan som (oftast) ammar barnet under dom första månaderna i livet. På något sätt känns det fel för mig att allt det biologiska som har med mödraskapet att göra ska vara liksom ingenting och att pappor har exakt samma roll som mamman från start. Visst finns det massa strukturer som gör att vi agerar på olika sätt men jag tänker att det också finns en hel del biologiska grejer som spelar in? Sen så behöver det inte betyda att alla mammor är på ett visst sätt eller vill göra på ett visst sätt och i vissa fall är pappor bättre lämpade föräldrar än mamman är såklart men rent generellt. ”Jag förstår vad du menar med att Hugo får ansvara för sin relation till barnen, jag håller helt med. Men jag märker på mina barn när pappa inte varit närvarande och borta mycket, och tvärt om när han engagerar sig. Så jag lovar för barnens skull att dem alltid ska känna sig prioriterade av både mig och deras pappa, annars kommer dem må dåligt av det. Klarar inte deras pappa det nu så får han faktiskt ta den stora smällen och leva själv.” Viktig input! Självklart skulle jag inte tycka det var okej om Hugo var noll intresserad av barnen och familjelivet. Om han var 100% jobb skulle vi inte leva ihop och om jag skulle märka att barnen påverkades skulle det såklart vara en diskussion att ta. För precis som jag vill att dom ska känna trygghet i att jag finns där vill jag att dom ska känna trygghet i sin relation till pappa. Men för den sakens skull behöver Hugo få ta ansvar för den själv i slutändan. Och jag vill också poängtera att Hugo ÄR en närvarande förälder. Majoriteten av veckans dagar delar vi upp hämtning och lämning på fsk/skola. Vi delar på barnens aktiviteter. Vi äter oftast middag ihop och då är det skärmfritt som gäller vid matbordet just för att vara närvarande i stunden och lyhörd inför barnens tankar och upplevelser från dagen. Vi delar på hushållssysslor (även om jag ofta projektleder så GÖR vi ju båda mycket i hemmet) och vi umgås mycket som familj på helger och hittar på roliga saker och så vidare. Vi är inte 100% jämställda men jag tycker inte heller vi visar upp någon slags ”kvinnofälla” för barnen. Hugo är borta mer än mig, ja - men han är också närvarande i vardagslivet. Nu är det jag som är borta från familjen och Hugo som får rodda vardagsliret hemma och jag kopplar bort ansvaret helt.
