Jag läste på Bloggbevakning om den nya trenden "Soft Girl" som jag också sett både på tiktok och instagram. Det är då någon form av motsats till det Girl Boss-tänket som varit i ropet typ hela tio-talet. Där det skulle vara Girl Power, Girl Boss, Boss babe, Boss bitch för fulla muggar. Skapa karriär, vara självständig, slå sig fram, ha vassa armbågar och tänka smart framåt. Kanske att vara mer "maskulin"? Jag tolkar det som att man ska ta sig in på männens marker på deras villkor mer liksom. Om ni förstår vad jag menar? Och Soft Girl är då motsatsen, att hellre vilja vara hemma, ta hand om hus och hem och partner. Fokusera på beauty routines och matlagning från grunden och att dona i hushållet. Mindre strävan efter karriär och mer fokus på det mjuka värderna i livet. Känner du dig mest som en Soft Girl eller Girl Boss? Jag känner mig nog som lite av varje. Jag värnar mitt hemmaliv och känner det naturligt att jag har tagit mer av lasset med barn under småbarnsåren, sköter logistik och är den som piffar och donar hemma. Utåt kanske jag framstår som ganska soft? Men jag känner mig inte osjälvständig eller som att jag inte bryr om mig om framtiden heller, jag har min karriär som möjliggör just det där soft-livet. Men jag lever inte för karriären heller. Kan det vara ok att leva "könssterotypt" enligt gamla normer? Alltså att mannen är den som karriärar och kvinnan är hemma med barn och ägnar sig åt hemmet? Jag tycker självklart att man som kvinna ska ha samma rättigheter och förutsättningar som en man att göra karriär. Men om man faktiskt inte vill, av egen fri vilja? Ska man behöva tvinga sig till det i jämställdhetens namn? Är det inte mer jämställt att ha möjligheten att välja hur man vill leva? Jag ser det inte som att jag dragit en nitlott med alla gånger jag varit hemma med barnen när Hugo varit i väg på jobb, tvärtom. Det dom flesta verkar dra upp är det där med pensionen. Att den som inte är ute 100% på arbetsmarknaden riskerar dålig pension. Det känner jag är en lite... omodern rädsla? Förstå mig rätt jag förstår resonemanget men samtidigt känner jag mig inte direkt trygg med dagens pensionssystem? Det föds färre barn och vi blir äldre och äldre, kommer den som jobbar på hela livet kunna räkna med en bra pension ändå när den är 67 år? Eller 70 år? Eller ännu senare? Och på samma tanke, vem vet ens om man lever till pensionen? Ska man gå runt och leva ett liv man kanske inte vill leva för pensionen? Man måste väl få skapa det liv man vill ha idag tänker jag. Sen tänker jag för egen del att det måste vara något egenansvar om man är ett par där den ena tar ansvar för barn och hem och är hemma mer (jobbar deltid eller inte jobbar alls) och man är överens om det att man också sparar för framtiden? Om man har gott nog ställt att kunna vara en som jobbar och en som är hemma så borde man kunna ha någon form av eget pensionsspar? Jag har ju ofta fått höra angående att jag varit hemma mer med barnen att ja men vad händer om Hugo drar då, vad händer i framtiden? Ja alltså jag har ju dragit mer hemma men jag har ju inte varit föräldraledig i ordets rätta bemärkelse, jag har ju jobbat här och dragit in lön under tiden. Lönen går in i vårt gemensamma företag som vi äger lika mycket. Vi sparar också för pensionen båda två, lika mycket. Man kan planera för att kunna vara självständig även om man är "Soft Girl" liksom. Jag är alltid för att man ska få välja det som får en att må bra. Hur mycket av det man väljer som är av genuin egen vilja och inte beroende av förväntningar normer och sånt går ju såklart alltid att diskutera men alltså... jag vill leva mitt liv nu, så som får mig att må bra, inte göra avkall på det för att ändra någon långsiktig struktur? Vill du vara Soft Girl - kör på. Är du en Girl Boss - good for you. Känner du inte igen dig i något utan bara lever det enda liv du kan tänka dig, keep going. Vad tycker ni?
