Jag fick upp en artikel som fångade mitt intresse - den handlar om varför man aldrig kan göra rätt som mamma. Bara rubriken träffade rätt och fick mig att klicka. 😅 Kort och gott konstaterar den att mammarollen har varit omöjlig att få till sen Bibelns tid och att det är svårt att kombinera modersrollen med kvinnorollen. & att mammor är dom som alltid bär ansvar och skuldbeläggs för barnens uppfostran och omsorg. Mammaidealet bygger på att lyckas med det som är det svåra. Förr var det inte så vanligt eller lätt för kvinnor att ha ett yrkesliv så då var det karriärsmammor som var ideal. Nu är det lättare att ha en karriär så då måste något annat lyftas fram och det är - att vara både-och mamman! Mammastereotypen att man ska både göra karriär och hämta tidigt, man ska vara framgångsrik men närvarande. Man ska jobba precis lagom mycket & vara precis lagom mycket med barnen så man håller koll på att barnen är lyckliga och har aktiviteter och att man kan engagera sig i dom. Lätt som en plätt, eller? Man tittar snett på mamman som väljer att ha barnen hemma till förskoleklass och vara ”bara” mamma för herregud du måste ju ha ett eget liv också? Man tittar snett på mamman som inte tar ut så mycket föräldraledighet utan har pappan hemma på heltid för att kunna jobba heltid, vill du inte vara med ditt barn? Nej en perfekt mamma ska jobba och förverkliga sig själv men bara precis så mycket att hon ändå hämtar senast 16 från förskolan och hinner umgås mycket med knoddarna också. Jag känner absolut igen mig i det här. En del av mig kan känna att jag "stått stilla" dom här åren när min största fokus legat på barnen. När jag varit hemma, ammat, matat, lekt, pysslat om och haft mig och senare när jag prioriterat att hämta tidigt, att ta mysdagar hemma, att vabba och att ge långa lov. En del av mig känner mig stressad över att tiden går och att jag liksom stampat lite yrkesmässigt. Jag har ju jobbat parallellt hela tiden med mina kanaler men vidareutvecklingen liksom, och kanske hela "vad ska jag göra sen"-tänket karriärmässigt. Samtidigt som en annan del av mig känner mig stressad över att tiden med barnen, nu när dom är små och behöver mig, går så fort och snart är förbi. Där kan jag känna stress över att jag inte varit hemma ännu mer, att jag inte njutit av varje stund hemma utan längtat iväg och bort när hemmet känts fängslande. Jag känner igen mig i att känna en press på att inte bara jobba lite utan "göra karriär" och inte stå tillbaka samtidigt som barnen ska ha så korta dagar som möjligt och få så mycket engagemang som möjligt. Till en viss del går det ju av sig självt, men ändå så känns det som en samhällelig press på att man inte ska vara "bara" mamma men man ska absolut inte jobba för mycket. Man ska jobba 100% fast bara i 75% tid för man ska ju hämta vid 16 och när det är vabb ska man fokusera på barnen och inte vobba fast man ska inte halka efter på jobbet heller... Känner ni igen er i känslan av att vara otillräcklig om man inte är en både-och mamma? Om ni avviker från det här genom att vara ”bara mamma” eller ”bara fokusera på jobb” - känner ni att ni fått ta skit för det i samhället på något vis? Lösningen på problemet, om man ska tro den här artikeln, verkar ju dock inte vara att vi ska sluta slå knut på oss för att göra både och. För då kommer mammaidealet bara ändras till något annat oåtkomligt. Det verkar med andra ord som att vi antingen får vänja oss vid att känna oss dåliga som mammor eller försöka skaka av oss samhällspressen och gå vår egna väg.
