Det var skönt att det var fler som kände igen sig i det dåliga samvetet och den skavande känslan på insidan men en kommentar fick mig att fundera. Är det så att det här tänket är vanligare hos oss kvinnor? Och varför då i så fall? Är det något genetiskt, uppfostran eller bara en tråkig roll vi faller in i på grund av männens inställning till livet? Jag har egentligen ingen aning men tänker att det kanske har mycket att göra med föräldraskapets början. Att jag som mamma är den som blir gravid, känner alla fysiska förändringar och begränsningar från start och successivt växer in i rollen som mamma. Jag tänker att just det fysiska som kommer med moderskapet kanske gör att mamman alltid ligger före pappan på något sätt i föräldraskapet. Fast å andra sidan kanske den här ”obalansen” inte förekommer i samkönade föräldraskap och då är det ju oftast också så att en burit barnet och den andre är medförälder. Är det bara en typisk trist rollfördelning mellan män och kvinnor som gör att kvinnor oftast investerar mer känslomässigt i föräldraskapet? Missförstå mig inte nu, Hugo är en fantastisk pappa som älskar sina döttrar över allt annat. Han har vuxit in i rollen som pappa från att ha varit en omogen 23åring som inte alls fattade vilket ansvar det var. Men det kom inte lika lätt för honom som för mig. Och vi tänker oftast lika gällande uppfostran, värderingar och hur vi vill att våra barn ska växa upp men vi har ändå olikheter. Jag värdesätter nuet mer medans Hugo vill bygga för framtiden. Jag vet att hans hjärta ligger i att vilja bygga upp en trygg tillvaro för våra barn men den drivkraften kommer också från en ren personlig drivkraft att vilja bygga något och att vara framgångsrik. Så visst finns det mer av en personlig prestige i hans yrkesroll än min i dagsläget. Även om vi båda strävar efter samma mål - att bygga något stabilt för vår familj. Jag planerar och sköter logistiken medans han vill köra saker mer spontant. Jag håller koll på planeringsdagar på förskolan, gympakläder och aktivitetskalendern även om han är delaktig i att vara med Molly på träningar eller köra ett padelpass med henne. Jag värdesätter att lägga undan mobiltelefoner och ha full fokus på familjen och gå igenom dagen vid middagsbordet medans Hugo lätt sneglar iväg mot telefonen tills barnen ryter ifrån. Nu pratar jag inte bara om våra föräldraroller men jag tycker det verkar mer överlag som som att mammor uppskatter nuet mer och och vill stanna tiden medans barna är små. Papporna ser oftare fram emot ”sen när barnen är äldre” och kul aktiviteter man ska göra ihop men också en frihet att få göra saker utan att behöva ha ansvar för barnen. Jag tänker att om man hela tiden ser fram emot sen kommer man när ”sen” äntligen kommer tänka att varför längtade jag hit, det bästa var ju DÅ. Jag kan redan idag känna en klump i magen vi tanken på att Molly och Leonore kommer flytta hemifrån, starta sina egna liv och vara vuxna och att vi kommer se tillbaka på filmer och bilder och sakna dom små kottarna som kivades vid frukostbordet, strödde leksaker över hela golvet och trängde ut en i sängen på natten. Givetvis kommer det finnas glädje i en annan relation som finns då, att få följa vuxenlivet och förhoppningsvis får barnbarn och allt det där (inget man kan ta för givet) men den relationen kommer vara så mycket längre. Tiden barnen är små och vill vara med mamma och pappa helst av allt är så kort i relation till hur långt livet är. Redan nu har förflyttningen börjat till att vilja ha egna aktiviteter, gå hem till kompisar efter skola/förskola och leka med kompisar på helger. Än så länge vill barna fortfarande vara med oss men inte alls på samma sätt som för ett par år sedan. Men om jag ska försöka få till mina tankar kring om varför tänket med dåligt samvete är vanligare hos kvinnor... När jag suttit och funderat medans jag skrivit tänker jag att det kanske har att göra med gamla roller som tagits med i den nya tiden. Att förr i tiden skulle mannen se till att försörja familjen och var en bra far genom att se till att det fanns pengar till hushållet. Kvinnan skulle sköta hushållet och ta hand om barnen, barn var helt enkelt kvinnans uppgift tills dom var tillräckligt stora att vara typ ett kul sällskap till pappan och kunna hitta på saker ihop under lediga stunder. Och att dom rollerna ligger kvar men att nu ska ju även kvinnan bidra till hushållet och förverkliga sig själv som individ och inte bara mamma. Men att det blir slitningar i att vilja göra flera olika saker. Medans pappan förut fick tänka mest på sig själv och därför får lättare att leva efter devisen att förverkliga sig själv och ha egentid och allt vad det är. Och att dom gamla rollerna är så invanda genom generationer att vi kvinnor fortfarande känner att barnen är mest vårt ansvar (även om vi logiskt vet att båda föräldrar delar ansvaret om barnen). Nu kanske jag snurrade till det men ni får jättegärna fylla på med era egna tankar. Jag tänker att det nog inte finns ett rätt svar här utan att det är massor av olika normer, traditioner osv som kommer från alla håll och liksom tynger ner rollerna i föräldralivet.... hur tänker ni?
