Isabella Löwengrip, "Blondinbella", är en influencer jag följer lite sporadiskt men som jag såklart har koll på. Det är omöjligt att göra annat med tanke på alla rubriker hon synts på genom åren tänker jag. Nu har hon släppt en självbiografi där hon, enligt sig själv, berättar sanningen om livet fram tills nu. Jag har inte läst den än men läst mycket om den, för det har verkligen boomat med artiklar om den. Jag blev förvånad över att läsa om att hon är bipolär och att hon låg inne på sjukhus i en månads tid, det måste verkligen varit en kämpig tid och att fortfarande känna sig stressad över att sociala medierna ska rulla på "som vanligt" och att inte kunna säga exakt vad som sker. Just det där med sanning känns det som att Isabella ofta får skit för. Att hon blivit påkommen med lögner och därför är allt hon säger hittepå. Jag har inte följt med i alla svängarna och säger varken bu eller bä om eventuella lögner och i vilken utsträckning de sker men tycker det kan vara lite... trist attityd att liksom förutsätta att allt som sägs är osant för att en del varit det. Det blir svårt att göra rätt om alla utgår från att du gör fel hela tiden. Jag hittade ett intressant citat av Isabella om just sanning: "Fakta: Isabella Löwengrip om … … sanningen: ”Sanningen är tudelad. Särskilt i den här sociala medier-världen där influencers finns. Man har en sanning privat och en utåt. Det är ens jobb, att man måste skarva. Det är lättare att försköna och säga att jag trivs bra med min kropp och min familj är alltid sams. Men det handlar om ett urval, att man väljer att prata om vissa saker. Och vissa problem pratar man inte om.” Jag kan till viss del förstå vad hon menar här. Personligen försöker jag alltid dra en gräns mellan personlig och privat och för en del är det samma sak som att ljuga eller inte tala sanning. Jag kan exempelvis bjussa på vissa av mina Hugos bråk som är mer gnabb och lite humoristiska. Om vi bråkar på ett djupare plan är det något jag håller för mig själv eller för en liten krets. Inte för att måla upp en bild av att vi aldrig bråkar men för att jag inte vill vara för privat där det blir sårbart på riktigt. Jag har också fått skit för att jag inte var helt öppen med mitt mående kring kroppen när jag var som mest inne i min träningsbubbla och inte mådde bra i själen. Att jag var en lögnare som låtsades må bra när jag inte gjorde det. Men för mig handlar det inte om att ljuga utan om att dels inte vara där mentalt när man inser exakt hur läget är och sen också att det var så väldigt privat och sårbart. För det är ju en sak att vara sanningsenlig och sårbar i privatlivet, för sina nära och kära. Men en annan sak att bjuda in väldigt många främlingar där många gärna letar fel och gärna sticker det där det gör som ondast. Så visst kan jag förstå att det skarvas lite kring sådant som blir innehåll, eller att mycket lämnas bort. Något jag dock tycker är lite fult är när Isabella hävdar att "alla" har svårt med det här med att räkna statistik på sociala medier för det håller jag inte alls med om. Om jag förstått det rätt så åkte hon dit på att ha blåst upp sina besökssiffror genom att ha räknat ihop alla olika kanaler och sidvisningar och presentera det som unika besökare på bloggen. Och hennes försvar där är att branschen är så pass ny att man inte riktigt vet hur man ska räkna, att det kanske blev lite överdrivet men att det är svårt att räkna generellt i branschen. Det håller jag inte alls med om! Redan på tiden jag låg på loppi (som var ett nätverk som skötte mycket samarbeten och dialog med kund) hade man stenkoll på att skilja unika besökare, besökare och sidvisningar åt. Jag tycker det är oschysst att skylla på branschen när det inte är några svårigheter att visa vilka följare man har, hur många visningar ett inlägg får eller om följarna är svenska. Man kan inte veta om det är samma följare på Instagram och blogg så därför presenterar man ju dom separat. Min uppfattning är att det är vedertagit i branschen och att dom som inte gör det/vet det är undantag. Jag hade tyckt det vore snyggare att bara medge att man ville räkna ihop för att det såg maffigare ut och man lärt sig en läxa sedan dess. Alla kan göra fel helt enkelt, tänker jag. Men jag tycker det är starkt av Isabella att gå ut med sin sjukdom och vilka svårigheter det inneburit för henne. Har jag någon läsare som faktiskt läst boken och isåfall, är den värd en läsning? Vad tycker ni om den? p.s lite reklam för min egna bok kommer här Visste ni att det är samma fotograf som fotat omslaget till min och Pischas bok Mamatastic? Den går fortfarande att köpa exempelvis HÄR och är en perfekt julklapp till en mamma i din närhet ❤️
