Det vart intressanta kommentarer under min status där jag skrev om att vi en kväll besökte morfars grav för allra första gången. Det var jag, våra barn, min mamma, min styvpappa, mina bröder och min älskade mormor. En fråga bland kommentarerna: ”För vems skull är barnen med vid gravplatsen? Och varför utsätta dem för att se föräldrar, mormor gråta?”. Hugo var på konferens i Helsingborg. Det skulle kännas jättekonstigt att ringa till någon och be om barnvakt för att jag skulle åka till graven. Vi åkte dit för familjens skull, för att hälsa på vår morfar, mammas pappa och min mormors själsfrände. & gällande att ”se föräldrar/anhöriga gråta”. Menar hen, i hens fråga att man inte bör visa äkta känslor gentemot barn? Hur ska man då kunna fostra till att det är okej att visa känslor? För mig är känslor naturligt. Ibland är jag glad, ibland rädd, ibland arg och ibland är jag ledsen. Under hela mina barns uppväxt har detta känts viktigt för mig- att man äger sin egen känsla och känslor. En klok kommentar i diskussionen gällande detta: ” Arbetar själv inom barnverksamhet i svenska kyrkan och vi gör barnen delaktiga i varandras sorg osv. Otroligt viktigt att visa barnen alla sidor av livet. Vissa bortgångar är såklart svårare än andra men det händer och det händer även barnen. Ibland glömmer man bort dom i sorgen, när de i själva verket också har förlorat en farmor tex. Även bra att förklara varför man är ledsen och att det är okej att vara ledsen. Fortsätt prata om döden tycker jag!”. I min värld är det inte konstigt att vara ledsen och att gråta. Det gäller barn OCH vuxna. Jag tycker att det känns viktigt att bekräfta barnens känslor och när dom är ledsna tröstar jag genom att just bekräfta. Jag försöker inte alltid muntra upp på en gång, utan rider istället ut de tuffa känslorna genom ömhet och dialog. Detta är första gången som jag är kontakt med döden gällande en anhörig. Jag har inget facit, jag kan inte svara på vad som är rätt och fel. Jag har följt magkänslan och på ett så pedagogiskt sätt jag kan kommunicerat om döden på ett sätt som passar barnen. Min underbara mormor skrev en text om besöket vid graven. En text som hon skickade till sin syster, men hon valde att skriva det ur Leonores perspektiv. Jag tycker att texten är helt fantastisk♥️ Delar i mormors text: ”Igår åkte vi till kyrkogården och hälsade på min gammelmorfar vid hans viloplats. Jag hade med mig en fin gul ros som passade fint med färgen på min gula byxdress och med mina nya klackskor. Min syster Molly har inte hunnit få några klackskor än men vår lilla mormor har lovat att köpa ett par till henne nästa gång. Men först måste jag lära Molly att gå i klackskor. Hon måste lära sig att gå lätt på tån och inte stampa med hela foten. Min syster Molly älskar Spider Man, men jag tycker bara om Elsa. Min stora mormor var också med vid morfars grav men hon bara satt och grät. Mamma frågade om jag ville krama henne och det ville jag, men min fina gula dräkt blev skrynklig! Och på kyrkogården fastande mina högklackade skor i jorden! Vid morfar la vi blommor och ljus men jag förstod inte riktigt varför alla grät. Jag förstår inte riktigt VART han är. Mamma säger att morfar har åkt till himmelen och att han har blivit en fågel. Min lilla mormor ville plötsligt att vi skulle sjunga en finsk psalm. Jag kan inte finska och när alla sjöng började alla gråta igen. Till och med min mamma! Men inte jag och min syster Molly men jag såg att det nääästan kom droppar från Mollys ögon. Men inte från mig. Jag putsade istället mina klackskor som hade fastnat i jorden. Jag började vid det här laget tycka att allt var jättetråkigt och var nära på att få ett nervsammanbrott men lilla mormor tröstade och sa att vi strax skulle åka hem och äta glass. Mamma sa att vi inte fick äta glass så sent på kvällen. Jag blev så arg och ville säga att det här var skittråkigt men jag höll mig. Det var några rader om besöket. Jag har nu besökt en plats där alla vuxna gråter. Jag såg också jättestora träd och alla slags svarta och gråa stenar som satt fast i marken. Muffi, min morfar, ska också få en egen sten så fort de har hunnit skriva hans namn på stenen. Jag kan redan skriva mitt namn Leonore. //Hälsningar från Leonore och stora mormor som hjälpte mig att skriva det här då jag ännu inte kan skriva som Molly. Fast allt annat kan jag själv!”. -Vad tycker ni? Är sorg något man inte bör dela/visa barn?
