Hugo har varit iväg i helgen och jag har varit solokvist med mina bästisar. Inget någon av oss mått dåligt av men det väcker ändå tankar i mig kring det här med föräldraskap och mammor/pappor. Jag och Hugo pratade om det innan han åkte också, att han aldrig får frågor om vart barnen är eller negativa kommentarer kring att han skulle vara en dålig pappa som åker utan sina barn. Jag tror det här är ganska vanligt för mammor/pappor i stort. Att man liksom aldrig räknar med att en pappa ska vara närvarande på samma sätt, utan att barnen främst är mammans ansvar och att pappor inte räknas på samma sätt? Det längsta jag varit borta på egen hand är min träningsresa till Costa Rica som jag var så extremt peppad för. Redan innan jag åkte fick jag kommentarer om att "Oj, ska du verkligen åka iväg från barnen en hel vecka för att träna? Du tränar väl hemma så det räcker?" och det fortsatte komma under resans gång. Jag mådde inte särskilt dåligt över kommentarerna men kände mig irriterad, varför ska det vara fel att som mamma göra något för sig själv? Det pratas jämt om hur mammor ska unna sig, ta sig tid, få välförtjänt egentid och allt vad det är. Men när en mamma tar sig tid som inte bara är typ ett bubbelbad och en ansiktsmask så blir hon genast lite skammad. Det kan vara förtäckt också som välment "åh, vad härligt att du får komma iväg! Jag skulle aldrig kunna vara borta så länge från mina barn men alla är vi olika!". Jag ångrar inte min resa och ser fram emot att kunna göra liknande tripper längre fram i tiden. Det var stundom kämpigt att vara borta från barnen men i slutändan kändes det som en investering i mig själv och mitt mående. Och att finna sig i att det är okej att sakna, det är okej att inte vara närvarande hela tiden. För barnen kommer bli större och större och så småningom blir "egentiden" typ all tid. Då behöver man kunna vara okej med att inte ha dom kring sig hela tiden (och ja, självklart ska man passa på att vara med dom när dom är små och vill vara med en också). Hugo har varit borta både på egna resor och i jobbet betydligt mer än vad jag har under dom snart 8 åren vi haft barn. Men han kan inte ens minnas att någon skulle sagt något direkt till honom om det. Det extra intressanta, i vårt fall, tycker jag är att Hugo visst får lite skit för vad han gör. Men HAN får inte skiten utan den ges istället till mig? Kommentarer om att jag finner mig i att leva ojämställt, att han är oansvarig, att det är synd om mig osv. Ansvaret och "skammen" över att inte vara en konstant närvarande förälder läggs på mig som kvinna och mamma som kaka på kaka över att jag redan är hemma med barnen dessutom. Är inte det konstigt egentligen? Nu säger jag inte att jag tycker man ska skriva och kritisera Hugo - jag tycker helt enkelt man ska sluta komma med åsikter och fingervisningar till andra om deras föräldraskap (om man inte är nära och har en stark insyn i föräldraskapet och det på något sätt skulle vara destruktivt för barnen såklart, då ska man självklart agera som medmänniska för barnens skull). Samma sak gäller när jag och Hugo är iväg gemensamt och barnen är hos sina mor/farföräldrar och lever loppan. Vi är båda lika frånvarande men kommentarerna om att vi lämpar över ungarna eller att det är synd om barnen som inte får följa med riktas mot mig - inte pappa Hugo. Är det inte konstigt? Visst, Hugos blogg är nedlagd idag så möjligheten att lämna massa anonyma kommentarer finns ju inte på samma sätt. Men det var likadant när han hade bloggen igång. Och han har fortfarande sisådär 80 000 följare på Instagram som följer honom så helt privat är han ju inte. Jag blir smått tokig när jag hör hur pappor benämns som "barnvakter" till sina egna barn eller hur mammor automatiskt får frågan "vart är XX då?" när dom dyker upp utan barn. Jag hör verkligen aldrig det motsatta - gör ni? Jag kan förstå när det rör sig om en väldigt puttig bebis att man kanske automatiskt tänker att mamman "borde" vara i närheten. Men när det rör sig om barn i förskole/skolåldern tänker jag att ens första tanke borde väl vara att "jaha, om barnen inte är med mamman här så lär dom väl vara med pappan och om inte det så har dom säkert löst en barnvakt". Överlag känns det som att det finns så mycket tankar och värderingar i hur andra gör med sina barn. Så länge inte barnen verkar må dåligt och det rör sig om uppenbar vanvård eller skadligt beteende, vad spelar det för roll vad XX barn gör jämfört med dina eller hur du väljer att lägga din uppfostran? Om någons barn får lördagsgodiset på fredag istället eller tillåts äta godis även på en onsdag. Eller om det tillämpas fri skärmtid eller strikt skärmtid. Eller om barnen lägger sig tidigt och går upp tidigt eller lägger sig sent och går upp sent. Jag tror dom flesta föräldrar agerar på det sätt som dom tror är bäst för barnen och samtidigt hållbart för dom själva, för det är ju en kompromiss man måste göra, att både ta hand om sig själv och ta hand om sitt barn. Håller ni med om det här mönstret även i er närhet? Att mamman alltid räknas lite mer som ansvarstagande förälder och får bära ansvaret även för pappans del?
