Jag har i dagarna följt uppdateringarna kring ett vaccin mot covid-19 och i morgonens inlägg skrev jag att det kändes hoppfullt att läsa om att det går framåt. Jag hade sen tidigare tänkt utveckla mina tankar men såg att ni redan imorse blev engagerade på ämnet i kommentarerna. Så kvällens inlägg tänkte jag dedikera just vaccinet och frågan om ”ska man ta det eller inte?” Först och främst vill jag inleda med något självklart men som ändå är viktigt att säga i och med att jag tror detta är ett väldigt laddat ämne. Jag är inte sjukvårdspersonal eller forskare. Jag har inte spetskompetens inom detta område och utger mig inte för att sitta inne på det rätta svaret. Det här inlägget berör mina personliga tankar och funderingar och en undran kring era tankar. Det är just tankar och resonemang och inte facit. Man ska inte göra val baserat på vad en offentlig person tycker och tänker utan sätta sig in i det själv och/eller lyssna på experter inom området. Jag ber er även redan nu att inte attackera någon som inte tänker likadant som er, ha en bra ton i kommentarerna eller skippa att kommentera om du blir för uppeldad och arg av andras åsikter. Jag har så dubbla känslor kring vaccinet! Å ena sidan känns det som vårt enda hopp för att så småningom kunna komma tillbaka till vårt ”vanliga” samhälle. Jag är medveten om att det lär dröja innan jag ens har möjlighet att ta det då det självklart kommer prioriteras till riskgrupper, folk som jobbar inom vården och andra samhällsbärande funktioner. Men det känns hoppfullt att regeringen slutit avtal om vaccindoser för först riskgrupper och sen hela befolkningen. Om inget vaccin kommer - kommer vi någonsin se ett slut på det här? Så jag är absolut positiv till vaccinet och känner ett ljus i mörkret av all rapportering senaste tiden. Men samtidigt har man ju blivit uppskrämd av medierapporteringen kring svininfluensavaccinet... Det har rapporterats om fruktansvärda biverkningar genom åren och jag tror ingen missat alla fall med narkolepsi som drabbat många barn och unga. Jag lyssnade på Sofia Wistams sommarprat där hon berättade om sin dotter och kände en sån ångest över att tänka mig in i om det varit vår familj. Om det varit en av mina döttrar som drabbats. Det måste vara en sån sorg för hela familjen och främst för den som aldrig kommer leva sitt liv som ”normalt”. För både dom och för deras anhöriga blir det en livslång tragedi och det är nog lätt att tänka ”tänk om jag inte hade tagit den där sprutan”. Jag tycker verkligen som Wistam att staten borde ta ansvar för dom som fick så allvarliga biverkningar och hjälpa dom ekonomiskt med tanke på svårigheterna det för med sig resten av livet. Det är viktigt att ha med sig att det är människor bakom siffrorna som får leva med det för alltid och det är lätt att bli rädd när man läser om eller lyssnar på dessa öden. Det skrämmer mig! Samtidigt har jag läst mig till att det var ungefär 5,3 miljoner svenskar som tog det vaccinet och av dom var det mellan 4-500 stycken som drabbades av den hemska biverkningen. Inte för att förringa dom människorna på något sätt men om man sätter det i relation till hur många som tog vaccinet blir det ju en väldigt låg siffra - 0,01%. Med det i åtanke så känns vaccin ändå väldigt rimligt för vad hade siffran blivit om ingen av dom här miljonerna vaccinerat sig? Jag har sett det som självklart att följa det allmänna vaccinationsprogrammet vi har i Sverige när det gäller mina barn. Jag är tacksam över att vi i princip kunnat utrota vanliga barnsjukdomar som förr i tiden tog kål på så många småttingar. Jag tror inte på dom här teorierna en del har om att det är läkemedelsföretag som lurar i oss vaccin som vi blir sjuka av för att tjäna pengar. Många verkar tänka att vaccin tas fram supersnabbt och slarvigt och det är nog en konsekvens till hur media rapporterat om det som skapat den rädslan och skepsismem. Forskarna lär ju ta med sig missarna som hänt tidigare i utvecklingen av nya vacciner och ständigt arbeta för så säkra vaccin som möjligt. Vi har aldrig heller i Sverige (under min livstid) varit så utsatta för en pandemi som vi är idag. Svininfluensan var inte alls på samma nivå som covid är idag, det var väl inte alls så många människor i Sverige som dog av den? Och det var säkert till stor del för att vi vaccinerade oss så tidigt som vi faktiskt gjorde. Att riskgrupper är dom som vaccineras först känns självklart. Och det är lätt att tänka att ”jag är inte så rädd för att bli smittad själv” men samtidigt bygger ju skyddet med vaccin på att fler än bara riskgrupper ska vaccinera sig. Att man själv valt att inte vaccinera sitt barn och klarar sig från sånt som mässling och röda hund är ju för att majoriteten av alla barn är vaccinerade. Så dom som inte är vaccinerade blir inte utsatta för det som dom skulle blivit annars. Skulle alla tänka att dom struntar i vaccinationsprogrammet skulle ju antagligen alla dom här sjukdomarna komma tillbaka och vi skulle få sörja småttingar som dog av kikhosta och polio. Om inte vi som ”kanske inte behöver” vaccinet struntar i det blir det ju inte samma skydd för dom som verkligen behöver det. Ju mer jag tänker på det så kommer jag fram till att för egen del ser jag det som en solidarisk plikt. Jag hymlar inte med att jag känner lite rädsla för vaccinet, det är okej att vara lite rädd men jag ser det som att när min tur kommer att få tillgång till vaccinet så är det för samhällets bästa. Hela världen har jobbat i snart ett år för att ta fram ett vaccin mot den här pandemin som förstört så mycket i våra liv det senaste året, jag väljer att ha tillit till att när det väl erbjuds så kommer det vara säkert nog att ta. Självklart inte helt utan risker men det är inte ens Ipren. Om det är något som kommer leda till att vi kan se ett slut på pandemin och att vi sakteligen kan lägga den här perioden bakom oss så känns det ändå som något att ha tillförsikt till. Hur tänker du kring vaccinet - kommer du ta det när erbjuds dig? Återigen påminner jag er om att försöka hålla en sansad ton. Resonera och argumentera gärna men kom inte med påhopp eller kalla folk dumma saker oavsett ståndpunkt. Man omvänder aldrig någon med ilska.
