Johanna Kajsons första lucka i hennes julkalender handlar om vad man drömde om i början av året. I början av året... Det känns som ett annat liv. På ett sätt har 2020 varit ett av de värsta åren men för mig individuellt har det varit ett av mina mentalt starkaste. Pandemin och det annorlunda sättet att leva på har gett mig tid att läka och bli hel igen efter en psykisk dipp. Detta önskade jag i början av året: -Ett annorlunda arbetssätt I början på året kände jag mig trött på att arbeta hemifrån. Jag längtade till en arbetsplats och ville gärna dela kontor med likasinnade. Jag saknade ”arbetskollegor” och den sociala biten en arbetsplats tillför. Pandemin slog till och här sitter jag fortfarande i hemmakontoret och arbetar ännu mer isolerat än i början av året. Det var helt enkelt inte läge att förverkliga den drömmen men den följer med mig tills tillvaron ger den möjligheten. Har iallafall en bistro på kontoret nu -Resa och träffa människor Är drömmar som jag konstant har. Jag är en nyfiken person och en social varelse. Det är spännande att träffa nya människor och jag lever för att få uppleva nya platser. Nyligen så drömde jag och Hugo oss bort i vart vi skulle vilja resa på weekend när detta är över. Vi båda två sa att vi skulle vilja åka till New York igen. Sista weekendresan gick till Portugal -Inte låta stress styra över mitt liv I början på året var jag mentalt slut men jag körde på som vanligt hela våren. Det var precis innan sommarledigheten som mina symtom på stress blev jobbiga att leva med på riktigt. Jag minns att jag kände mig på helspänn och inte kunde slappna av trots att jag så gärna ville. Hjärnan gick på högvarv och jag klarade mig inte utan en kalender, minnet var som bortblåst. Det kändes som att jag hade knutar i själen och jag var märkbart påverkad efter att ha levt i en ohållbar cirkel under ett par år. Jag visste långt innan min ”krasch” att jag inte mådde bra. Att jag måste bromsa och ändra riktning innan jag mötte den där väggen som alla pratat om. Jag tog myrsteg och började prioritera mig själv på riktigt. Dels genom att ställa krav på människor i min omgivning men också genom att ställa krav på mig själv. Snälla krav och vissa dagar gick endast till att ta sig igenom dagen. Det vart befriande för mig när min och Hugos samtalsterapeut bekräftade mitt tillstånd. Då brast jag i tårar och jag minns att Hugo kramade om mig och frågade varför jag inte hade sagt någonting. Jag tittade på honom och svarade lugnt ”jag säger ju det hela tiden fast utan ord”. Jag har inte aktivt jobbat mot min dröm att inte låta stress och psykisk ohälsa styra mitt liv under hela året, men halva. Och jag känner en märkbar skillnad. Idag är jag betydligt mycket gladare trots att vi befinner oss i en mörk pandemi. Jag känner mig stark, glad och levande. Min energi och mitt sprudlande jag är tillbaka, och det har jag saknat med mig själv. Min dagliga kamp är inte att falla tillbaka. Jag är på en god och läkande väg men jag gör ständigt riskanalyser för att aldrig hamna där igen. Min dipp har gett mig ett nytt perspektiv och jag känner mig lite som en fågelunge som lär sig att flyga. Konstigt nog ser jag denna upplevelse som att jag nu är rikare på erfarenhet. Att det lett till en mental och psykisk utveckling till slutet av året♥️. Hejar på dig Pulkan! //Vad drömde du om i början av året?
