Varför tog det oss fem år innan vi började planera bröllopet? Tänk att vi har varit förlovade i över fem år. Sjukt att tiden går så fort! När Hugo friade till mig var jag gravid med Molly, och jag ville inte gifta mig som gravid. Vi hade viktigare saker att tänka på. Hur kommer vi bli som familj? Kommer vår relation klara av att bli testad av småbarns år? Kommer vi hålla ihop? Vart vill vi att vår familj ska bo? Vi körde på med livet, och sen kom Leonore. Parallellt har vi också roddat med karriär. Men så nu, 2018 kände vi oss redo. Nu hade allt viktigt fått komma först, vi har klarat av livet i fem år. Mycket är tack vare Michelle, vår bröllopskoordinator. Det var hon som gav oss en spark i rumpan och som gjorde att bröllopet sker i år och inte nästa. ”Nu finns det ingen väg tillbaka” sa hon. Och jag är glad över det, för det känns spännande att i år händer det. Det är också som Hugo sa. Idag är vi ett starkare team än för fem år sedan. Vi var nykära, gravida och bodde ihop. Men vi kände inte varandra lika bra som idag. Vårt förhållande hade inte blivit prövad. ”När jag säger ja till dig så är det för livet. Vi har klarat två små barn, då klarar vi fan allt”. Så sa Hugo över lunchen igår och jag är beredd på att hålla med. Vi vet om varandras brister, vi har blivit prövade, vi har varit zombies och vår kärlek till varandra har bara blivit större och större. På fem år hann vi teama upp, och bli det vi är idag. I ärlighetens namn så kommer vårt framtida äktenskap inte skilja mycket från hur vi lever idag, men jag är glad över att jag äntligen får samma efternamn som dom andra. Det är ytterligare ett tecken på att man hör ihop. Familjen Rosas <3 En annan tanke: Det har varit roligt att veta att man har den stora dagen framför sig. Vi bockade av barn tidigt, och allt som kom med det. Så en liten sorg finns inom mig att planeringen faktiskt är igång. Men sorgen försvinner när jag tänker på glädjen. Våra barn kommer att få uppleva deras mamma och pappas giftermål. Molly kommer till och med säkert ha egna minnen av bröllopsdagen. Det känns fint att mina två viktigaste kommer att gå framför mig, när min pappa leder mig framåt mot min blivande man. Bara tanken av den gången i kyrkan gör mig rörd.
