Hugo: Paula så här skulle jag kunna leva. Paula: Här i Spanien? Hugo: Ja vi köper ett hus här och har kvar en lägenhet i Stockholm så bor vi här det kalla halvåret och i Sverige under det varma. Paula: När då? Hugo: Om typ fem år. Paula: Men barnens skola då? Hugo: Sant, men sen när det bara är vi? Paula: Lätt! Livet som pensionär och utomlands. Det känns lockande men sen så slog det mig att jag känner ju mig själv. Mina barn kommer säkert att vara kvar i Sverige. Och om dom får barn, då är barnbarn också kvar i Sverige. Jag vill inte leva så, trots att jag ser charmen i det. Jag vill ha det vardagliga som jag har med min familj, jag vill vara nära. Vi får ta det en vända till om sisådär 40 år och försöka muta med oss våra barn. Igår hängde vi på vår favoritstrand på förmiddagen. Stansen som man knappt får plats på, stranden som man aldrig hittar parkering till, stranden som ser ut som en myrstack från höjden. Igår kändes det som att det bara var vi där. Igår fick vi sitta vis strandkanten och vi hittade parkering på en gång. Det var underbart att få komma till stranden igen och jag var i vattnet från att vi kom tills att vi gick. Först badade vi vid strandkanten med Leonore och sen gick jag och Molly på snäckjakt. Vi hittade en massa snäckor som vi nu ska köpa en snäcklåda till där vi kan samla alla våra vackra snäckor. Jag, Molly och Lucas hittade en liten grotta med en massa hål i. I hålen kryllade det av krabbor så det vart en krabbjakt också. Mer strandhäng kommer det att bli under vår lilla höstsemester till Spanien! Jag ÄLSKAR den här bilden Glass i last
