Vid kvällens solnedgång så slog det mig... -Kort efter att vi kommer hem från Thailand åker jag på min allra första träningsresa på 10 dagar Jag har varit fullt upptagen med att vara kaxig i mitt beslut. ”Ska du verkligen resa bort i 10 dagar?”. Jag har varit upptagen med att försvara mitt beslut så att jag själv inte hunnit känna efter. Missförstå mig inte nu. Jag VILL verkligen resa till Costa Rica på träningsresan. Det kommer bli den första av förhoppningsvis många. Jag reser ihop med mitt älskade gäng på Wörkout och kommer att ha Pischa med mig. Men idag vid solnedgången, kramandes med tjejerna och Hugo fick jag tårar i ögonen. Jag kommer inte kunna säga hejdå utan att börja gråta. Det kommer inte att gå en dag på resan utan att jag kommer att längta och kanske till och med ha dåligt samvete. Det är inte det att jag inte litar på Hugo, men jag är familjens projektledare. Jag har stenkoll på rutiner osv. Det kommer säkert göras annorlunda när jag är borta och det i sig kommer att vara nyttigt för Hugo. Han var aldrig föräldraledig. Och jag har landat i att nu är det min tur. Att jag har investerat allt jag kan i tjejerna, och att vi som familj klarar av att ge mig utrymme för annat. Så trots längtan ska jag också njuta, och det är det finaste Hugo kan ge mig. Utrymme till annat som jag brinner för som inte rör familjen. Så trots tårar i ögonen vid kvällens solnedgång känner jag tacksamhet. För att vi ger varandra alla pusselbitar för att må bra och ge varandra lycka som inte innefattar just oss. Men så tänker jag på vårt hejdå och blir ledsen igen. Jag är inte bra på avsked. -Varför är det så att vi kvinnor generellt får dåligt samvete och känner att vi måste försvara vår egentid gentemot andra? Leonore har finklänningar på sig varje kväll Molly älskar sina morbröder Tänk att du är vår? Och att du är min ?
