Igår morse gav vi oss ut innan soluppgång till kusten där vågorna var som bäst. Det kändes fruktansvärt att dra på sig en fuktig våtdräkt när det fortfarande var mörkt och kyligt. Ju närmare vi kom havet så försvann känslan av att det var kallt i den fuktiga våtdräkten och att det var tungt att bära surfbrädan. Fokuset hamnade istället på att det var så himla vackert. Pischa har någon teori om att alla surfare slingar håret för att få det där gyllene skiftningarna (😂). Jag vet inte om jag tror på den teorin men vår instruktör var verkligen en stereotyp surfare. Vi hade en kort introduktion på land vilket jag uppskattar. Ser hellre att man ”learn by doing”. Typiskt mig att kämpa mig ut till dom större vågorna och börja där… Under två timmar var det en ständig kamp mellan mig och vågorna och vågorna vann definitivt. Men jag var fast beslutsam om att jag skulle komma upp och surfa PÅ vågen. Det gjorde ont, det var tufft och jag svalde säkert hela Atlanten men jag var fast besluten. ”En våg ska jag surfa PÅ innan jag kliver upp ur havet”. Fokus… Ja, ja, ja….. Men nej. De kraftfulla vågorna välte omkull mig gång efter gång och så fortsatte det. Kallar den här för ”flygande räven”. Men så kvarten innan lektionen var slut hände det. Orken var slut för länge sen och det värkte i kroppen av all ansträngning. Då plötsligt tajmade jag vågen perfekt och surfade PÅ vågen enda in till strandkanten!!!! Trött men nöjd över min beslutsamhet. Jag klarade mitt mål och kände mig klar. Visst var det roligt att nå ett personligt mål men det bästa med surfen var att vi startade så tidigt och fick vara med och ”öppna havet”. Det var varmt i vattnet och det var roligt att få göra det tillsammans med alla dom andra. Glada och trötta åkte vi tillbaka till hotellet. Tack havet för alla smällar och alla liter med havsvatten. Tydligen är den 🤙🏼 surftecknet!
