Jag har aldrig i mitt liv sett såhär mycket snö som det föll ner över oss igår. Det hade ett litet uppehåll under dagen och då passade jag och Molly på att ge oss ut i backen för att åka pulka. Då lyckligt ovetande om vad som väntade oss. Jag hade ett träningspass inbokat med Pischa tidigt på eftermiddagen. Det hade slutat snöa, vägarna var plogade så jag gav mig iväg, Molly fick hänga med. Leonore fick stanna hemma hos min mormor. Jag trodde att vi skulle komma hem - det gjorde vi inte. Det tog oss två och en halv timme att komma hem. Hugo var också fast i trafikkaoset fast inne i stan vilket var ännu värre. Molly grät, jag grät, Leonore grät hemma hos mormor. När vi väl var hemma allihopa var vi möra och ärrade efter eftermiddagens upplevelse i trafiken. Överallt stod bilar som hade fastnat, åkt ner i diken och lastbilar som stod över flera filer. Det kändes som att man var instängd i en snölabyrint. Vart vi än tog oss mötte vi hinder och när vi kom upp på vår uppfart pustade jag ut. Aldrig någonsin har jag varit så glad över att få komma hem. Jag njuter hellre av vårt vackra vinterland från hemmaplan. Nu ger jag mig inte ut mer i veckan i onödan. Vi har dock redan stött på ett problem, Leonore är hostig om nätterna och jag skulle vilja få henne till en vårdcentral för att få lite hostmedicin. Men den vändan tar jag inte ensam utan synkar mig med Hugo så att vi är två. En som kan köra och en som kan underhålla barn. Det var många som hade det jobbigt igår, hur berördes du? Vi fick en mysig stund i backen iallafall innan eländet Busfrö Tänk att detta vackra kan ställa till med så mycket elände Fräknarna från Spanien hänger med "Mamma snön äter upp mig"
