Mamma Paula | Paula Rosas blogg

Jag längtar tills jag blir en mamma på riktigt. Jag vill ha mitt barn i min famn och gråta över att det skapats en liten blandning mellan mig och mannen jag älskar över allt annat. Jag vill känna mitt barns närhet och känna mitt barns lukt. Jag vill ta del av varje framsteg vårt barn kommer att göra. Jag vill se barnet lära sig fokusera blicken, skratta, äta, sitta, krypa, börja gå och allt annat mysigt som sker under det första året. Mitt barn kommer jag att skydda men på samma gång lära hur hon/han ska hantera orättvisor och motgångar. Mitt barn kommer att gå först, oavsett vad som än händer.

Det är så sjukt att jag bär på en liten varelse inuti i mig. Just nu sitter jag och klappar på magen och undrar vad hon/han gör just nu eller om hon/han har utvecklat något nytt den här veckan. Min mamma och jag satt och pratade om barnet här om dagen, hon berättade att hon mindes hur jag en gång sa ”jag ska aldrig skaffa barn”. Det kommer jag själv också ihåg. Jag hade inte planerat en graviditet om det inte vore så att jag hade blivit gravid av ”misstag”. Nu med facit i handen är jag glad över att mina p-piller inte funkade och skapade mitt lilla mirakel. Jag tänker tillbaka på en utekväll i våras. Vi var ute och firade Hugos kusins födelsedag. Under kvällens gång berättade Hugos bror att han hade en dotter som han själv inte hade vetat om fanns fören samma vecka. Alla vart glada och lyckliga för hans skull och Hugo blev så rörd över att han blivit farbror att han fick tårar i ögonen. Jag gick fram och kramade om Hugo och då viskade han i mitt öra att han också ville ha barn snart. Det värmde hela mitt hjärta att mitt livs största kärlek ville samma sak som jag i framtiden. Det tog ju inte så lång tid, ett halvår senare sitter vi här och är gravida.

Jag kan ångra mig hur jag valde att berätta för Hugo att jag var gravid. Min reaktion när gravtestet visade positivt var att jag började gråta och vart rädd. Rädd för hur Hugo skulle reagera så jag valde att mmsa resultatet till honom. Om jag bara hade fått smälta det lite själv hade jag velat berätta det till honom på ett annat sätt, framförallt mellan fyra ögon. Förmodligen så hade jag inte sagt att ”du ska bli pappa Hugo” utan mer bara faktiskt berätta hur läget såg ut. Vi bestämde oss inte på stutts att vi skulle behålla barnet utan den processen tog ca en vecka. Nu har jag lärt mig utav det misstaget och kommer definitivt tala om det på ett annat sätt nästa gång jag blir gravid =)

Vad är det egentligen som formar en person? En personlighet? Jag tror att ens uppväxt spelar en stor roll. Ett litet spädbarn är som en oskriven bok där föräldrarnas roll är att fylla i boken. Oavsett vart man kommer ifrån och hur ens förutsättningar ser ut så tror jag att man klarar av att uppfostra ett barn. Men jag är redan orolig. Jag är orolig över att det ska hända något med mitt barn, att jag inte kommer att kunna skydda honom/henne i alla situationer. Det är omöjligt att vara med i ens barn alla olika situationer som förälder. Jag vet det av egna erfarenheter, min mamma var inte med den första dagen i sjuan. Det var inte hon som gjorde så att jag såg till att jag skaffade vänner. Min mamma var inte med den gången då jag drack alkohol första gången, hon var inte med när jag vart lämnad utav min ungdomskärlek. Min mamma var inte med fören jag tillät henne att ta del av min utveckling och mina tankar. En mamma kan inte tvinga ens barn att vara samarbetsvillig utan det är barnet själv som väljer hur relationen med föräldrarna ska se ut under den trotsiga tonårsperioden. Man får ett "eget liv" i en ganska tidig ålder. Då vill man gärna inte ha ens föräldrar hängandes bakom ryggen på en. Kompisarna är oftast viktigare än familjen under den perioden.

Jag kan redan tänka mig in i hur orolig jag kommer vara på kvällarna när min dotter är ute och flänger. Kommer jag vara morsan som ringer en gång i timmen eller kommer jag låta henne att höra av sig om det skulle behövas? Det känns som att jag är den typen av person som kommer att skippa alkoholen under mitt barns tonårsperiod bara för att försäkra mig själv om att kunna finnas till hands med bilen genom hämtning och så vidare. Jag vill inte att min son ska hamna i bråk så att vi ska behöva besöka sjukhuset med honom. Gud vilken harmamma jag kommer att bli. Bebisperioden kommer att bli härlig, där kan jag ha kontroll och fortfarande vara mitt barns favorit. Det är mig mitt lilla barn kommer att komma till när hon/han är ledsen, vill ha tröst, skydd, glädje eller vilja ha kärlek. Jag har turen att få dela allt detta med en person som jag älskar av hela mitt hjärta. En person som jag beundrar och avgudar. Jag tvekar inte en sekund på att vårt barn kommer att finna en trygghet i sin pappa.

Tänkte berätta en hemlighet för er som ni inte får säga till Hugo men jag tror att det ligger en liten pojke i min mage. Har haft det på känn sen jag fick reda på graviditeten. På ultraljudet som vi gjorde här om dagen så hade min lilla fis en karatematch mot sig själv. Fisen bara sparkades och boxades med sina små händer och jag tyckte att det såg ut som en pojke. Jag vet att det är omöjligt att urskilja än men min mammakänsla säger i alla fall att det är en liten grabb =)