Den här måndagen kan lika gärna gå och dränka sig själv

Jag har alltid haft stämpeln som "den duktiga tjejen". Mina krav på mig själv höjs för varje framgång jag möter. Jag höjer mina krav på mig själv nu när jag är en blivande mamma. Dom flesta dagarna har jag inga problem med att hantera dem känslorna. Men dagar som idag är det påfrestande och tar mycket av min energi genom att bara tänka på allt jag vill uppnå. Jag vill att min kärlek ska räcka till men jag måste följa mitt hjärta med hjälp utav min hjärna för att ge mig själv sinnesro... Jag är livrädd över att jag kommer att göra fel val eller beslut som mamma. Det är inte bara mig själv jag har ansvar över utan någonting som är mycket viktigare än allt annat på den här planeten. Och det är mitt barn.

Jag har varit duktig i 21 år. Jag säger inte att jag önskar att jag att jag hade varit "oduktig", det jag menar är att det inte finns något utrymme för mig att göra snedsteg nu. Om jag hade gjort ett snedsteg när jag var yngre och icke-gravid hade jag kunnat ordna det utan att känna en utomstående press. ..

Jag har alltid skött mig, haft roligt med huvudet på skafft, aldrig låtit mig själv bli övertalad till något dåligt, alltid lyssnat på mina föräldrar, alltid skött skolan, alltid haft ett konsekvent tankesätt med mera. Jag ångrar inte att jag har skött mig men idag är jag så pissigt trött på att vara fröken duktig. Jag vill göra något som man inte förväntar sig utav mig, bara för att vara trotsig. Men det kommer jag inte göra. Jag kommer att fortsätta växa som människa när jag blir mamma. Jag kommer inte att ändra mig utan exponera en ny sida i mitt nuvarande jag.

Jag är glad att jag inte hoppade på universitetet direkt efter gymnasiet med tanke på att jag nu ska bli en ung mamma. Jag fick 3 år att bara flänga runt i världen på mina resor. Jag är glad över att jag hade ett oseriöst jobb på Seven. Med oseriöst menar jag att schemat baserades på timmar och att jag kunde ta ledigt ofta när jag var ute och reste. Jag fick min festperiod som jag innan graviditeten redan hade tröttnat på.

Jag vet att jag står inför det största och mest meningsfulla äventyret jag någonsin kommer att få uppleva. Men mellanstadiet jag befinner mig i just nu tar kål på mig. Iallafall idag. Jag vet inte vad det är som ger mig dessa hjärndemonerna i mellan åt. Jag kanske tycker att jag har det för bra och att jag försöker hitta fel som inte finns. Skulle behöva en bamsekram utav Hugo nu. Hans närvaro och närhet gör mig lugn och det behöver jag just nu. Trots att jag älskar honom mer än allt annat har vi precis som alla andra svårt att alltid ge varandra tid och uppskattning. Just nu är vi båda besvikna på varandra. Antar att vi har varit tillsammans så pass länge nu att man måste börja kämpa lite mer för ens förhållande. Sorry för det här kanske konstiga inlägget men det här är min dagbok och jag behöver få skriva ner mina tankar. Men det hjälper mig, nu ska jag iväg och träffa en person som alltid får mig att le fast jag egentligen vill gråta och det är min bästa vän Alexandra.