Ingen kan väl ha missat att det nu är helt förbjudet med abort i Alabama i USA? Jag höll nästan på att tappa hakan när jag såg rubrikerna. Inte ens om det rör sig om våldtäkt eller incest får man göra abort och läkare som utför abort på en kvinna kan få 99 års fängelse som straff. Om det är fara för kvinnans liv är det undantag. Jag blir helt häpen när jag tänker på det och när man läser om vad dom som röstat ja till detta säger så får jag rysningar för att det känns som Handsmaids tale. Är det dit vi är på väg? Kommer vi hamna i ett sådant samhälle? Där synen på Gud och det man tror är Guds vilja är större än mänskliga rättigheter om att bestämma över sin egna kropp? Det träffade mig i magen och jag tänkte på min egen abort - jag har skrivit om den tidigare HÄR - som jag aldrig ångrat. Visst hemsökte den mig ibland när vi var i kampen för ett syskon till Molly och jag tänkte att missfallen var ett straff för aborten men det var bara under den svåra tiden jag någonsin tvivlade inför mitt beslut. Aborten gjordes tidigt, det var inget barn vid det laget. Det var inte ett liv, det var början till ett liv men det var inget eget liv ännu. Jag har haft grubblerier kring när jag tycker det är "OK" med en abort, hur långt in i graviditeten det får vara eller om det finns vissa omständigheter. Jag tycker det är bra så som vi har det i Sverige, att man får göra abort fram till vecka 18. Det är få som gör det så pass sent som det är med det kan finnas anledningar till att man upptäcker graviditeten sent eller att man upptäcker något med fostret vid ultraljudet som gör att man inte vill fortsätta graviditeten. Jag läste att majoriteten av aborter görs innan vecka 9 och många av dom redan innan vecka 7. Vill man göra en abort vill man oftast göra den så tidigt som möjligt men det är viktigt att det finns tid ändå. Molly i vecka 9, än så länge syntes ingenting ❤️ Tillbaka till min och Hugos abort. Vi hade redan ett barn, kunde vi inte bara skaffat en till då? I det läget vi befann oss i kändes det omöjligt och jag tror faktiskt inte vi hade hållit ihop som par om vi beslutat annorlunda där och då. På något sätt hade det säkert gått men skulle det varit förknippat med glädje eller bara ångest? Det är jobbigt att ha barn. Dom första åren är som ett omöjligt projekt där man inte får sova, inte får vara ifred, tassar på tå för minsta vink från den lilla bebisen och är väldigt hudlös. Oavsett hur mycket man älskar sin lilla bebis så är det fruktansvärt utmattande och jobbigt med barn, tänk då om man inte ens vill ha bebisen. Det som gör att man inte tappar förståndet under det omöjliga projektet bebistiden är, är kärlek. Den där starka kärleken som man känner till sin lilla ljuvliga bebisen. Jag tror bebisar från start kan känna att dom är älskade och fy vad hemskt att som bebis och barn få växa upp utan att den där kärleken från föräldern finns. Att växa upp med känslan av att vara oönskad. Att inte få känna att man kommit med glädje till sina föräldrar. Eller som i Alabama nu då, kanske behöva vara resultatet av incest och våldtäkt? Jag tycker det känns skrämmande att fler delstater verkar vilja ta efter Alabama och att ett mål verkar vara att göra aborter olagligt i hela USA. Hur många kommer dö till följd av olagliga aborter efter det? Om man vill att det ska göras färre aborter tror jag mer på utökad sexualundervisning eller att göra preventivmedel mer tillgängligt för alla oavsett vart man bor eller vad man tjänar. Jobba preventivt innan "olyckan" är framme istället för att göra själva olyckan olaglig att åtgärda. Nej, att lagen röstats igenom gör mig rädd för samhällsutvecklingen och gör mig än mer vaksam för hur våra svenska partier ställer sig till aborter. Rör inte aborträtten!
