Igår eftermiddag/kväll var annorlunda. Maken var i Åre, barn ett gick hem till en kompis efter skolan och barn två åkte direkt till en tre och en halv timmes lång träning.Jag arbetade fram tills eftermiddagen. När jag kände mig klar tog jag upp all julbelysning på vinden. Vid kl. 17.30 var jag klar och huset var helt… tyst.Det kändes konstigt. Det brukar vara allt annat än tyst kl. 17.30. Jag hade ingen ro i kroppen och kände mig rastlös efter dagens stillasittande arbete. Jag smsade en kompis och frågade om hon ville med ut på en promenad. Hon kunde inte, så jag gav mig ut själv.Hade jag levt ett varannan vecka-liv hade jag planerat in social samvaro och mer träning. Jag tycker att tystnad är lite läskigt.Promenaden gjorde susen. Jag fick röra på mig, bli tanklös och fick tiden att gå. Mörkret gör att jag går snabbare än vanligt. Jag hade en läskig podd i öronen och vid en korsning höll jag och en hund på att dö. Jag kom från mitt håll i snabb promenad, och hunden och ägaren från ett annat håll. När vi möttes i korsningen såg jag bara hundens lysande ögon. Jag hoppade till så högt, och hunden likaså. 😂😂Ägaren bad om ursäkt, men det kändes absolut inte nödvändigt. Jag bad om ursäkt till hunden. Stackarn blev verkligen livrädd över vårt möte och mitt hopp. 🙈 När barnen hade lagt sig kollade jag på den där filmen jag ville se, Stormskärs Maja. Det är inte den bästa filmen jag har sett, men den fångade mig helt. Handlingen grep tag i mig, och jag blev berörd på djupet. Jag rekommenderar alla att se den. 🫶🏼
