Helt ärligt, vad är det för klimat på gymmet? Om jag går ensam till gymmet, så vill jag inte snacka. Jag är inte där för att umgås. Jag är där för att göra min grej, få rensa igenom tankarna och sen åka hem. Jag behöver ingen genomgång om hur en maskin fungerar om jag inte frågar, och jag behöver verkligen inget ”Najs ass guuuurl” av främmande män. Jag kanske överreagerar? Men när jag inte är på humör så blir jag istället förnedrad och känner mig liten. Jag har lust att säga något tillbaka, men förblir tyst och sväljer min irritation. Vad är jag för en dubbelmoral som lär mina barn ”stopp min kropp” när jag själv inte gör så. På en restaurang blev jag obekväm när en servitör höll alldeles för långt ned på min rygg, alldeles för länge. Han menade säkert väl, i och med att han var respektfull men jag blev ändå obekväm. Varför säger jag ingenting? Varför tycker jag att det är obekvämt i min tystnad? Jag tycker att det är obehagligt när män både på facebook och instagram skriver opassande saker när det framgår tydligt att jag både har man och barn. Ses jag som kvinna, verkligen så tydligt som ett objekt? Vad anser man sig ha för rätt, när man ger skamförslag ovanför mitt huvud men som samtidigt är riktade mot just mig. Ses jag som en sak, som han i sin tur tycker sig ha rätten till att ”ta”? Förbiser han mina känslor medvetet, genom att ens ha mage till att prata med mig på ett olämpligt sätt?. Varför tilltalar män kvinnor med ”lilla gumman”? Är det liksom den enda härskartekniken som dom känner till? Säg då hellre en feltolkning av mitt namn om du vill få mig att känna mig liten. Idag har jag en sådan ”hatar män” dag där jag tycker att dom flesta är dumma i huvudet. Underskatta inte en kvinna, och behandla andra som du vill bli behandlad själv. Från och med nu så ska jag börja anamma ”stopp min kropp”. Jag lär mina ungar det, men använder liksom inte det själv. Man behöver ”Stopp min kropp” även i vuxen ålder, så nu jäklar! Till alla nedvärderande män där ute, kiss my assssss
