Det finns inget som är så obehagligt som när någon kommer för nära. I alla situationer! Kalla mig egen men kom inte innanför det personliga utrymmet om jag inte är med på det (barnen har fri passage): När man står i kö och det är alldeles för trångt. Panik. Hör andra hur högt dom andas, känner andetag i nacken. Håret reser sig på mig i dessa situationer. När man dejtar och ska lära känna varandra i den personliga svären. Minns en gång när han ville hålla hand. Jag ville inte hålla hand än. Obekvämt och lär dig att känna av stämningen! En gång frågade en vän mig om jag har svårt med närhet för att jag är som jag är: Låt mig bara va fysisk med den jag vill. Jag tycker om att kramas men kramas inte för länge. Julklappshandlat har jag redan börjat med, jag vill inte stå i butiker och trängas den 23e december. Diskutera gärna med mig men kommer du så nära så att jag måste backa blir jag obekväm. Fartdårar i trafiken som nosar mig i baken för att dom vill komma fram. Har lust att bara tvärbromsa! Jag gosar gärna innan jag somnar men när det är dags vill jag inte att någon rör mig. Det här är en del av mig. Sen har jag en kärleksfull också. Jag vill gossa med barn, djur och dom jag älskar. Jag kramas alltid när jag hälsar, men jag har alltså också en reserverad sida. När jag är på gymmet är jag inte där för att prata om det inte är så att jag har med mig en vän. Barnen har fri passage till mig och så vill jag också att det ska vara. När Hugo hoppar på mig kvider jag av skratt. Är det personliga utrymmet viktigt för dig? Visst blev det lite skenheligt till den här bilden haha? Älskade att amma barnen
