Tänkte fortsätta berätta om ytterligare ett tillfälle där jag blev vettskrämd, precis som med den spöklika sköldpaddslampan som tändes av sig självt. Har du missat att läsa det inlägget så kan du läsa det här. Hur som helst, detta var också för några år sedan och jag är än idag förbryllad om vad det faktiskt var som hände. Det är obehagligt att inte kunna säga vad det berodde på, för jag vill här också tro att det har en logisk förklaring. Hugo skulle åka till macken för att lämna tillbaka ett släp. Jag är ensam hemma med en sovandes Molly (Leonore fanns inte). Det ringer på dörren och jag är övertygad om att det är Hugo. Vi har ett fönster på vår ytterdörr och jag ser när jag närmar mig att det är ingen där. Hmm.. Märkligt. En granne? Jag öppnar dörren men det är inte en kotte utanför dörren. Det var obehagligt redan här men jag tänkte väl att det var en busringning (trots att klockan var ish 22). När jag kommer in i sovrummet så ringer det igen på dörren och det är här som det utvecklar sig till att bli bland det värsta som har hänt mig. Ringsignalen på vår ringklocka har ändrat melodi, och då ringde det bara för mindre en tre minuter sedan med en annan signal. Jag står så att jag ser ut via detta fönster på dörren, och det är precis som förra gången ingen där. Detta fortsätter och melodierna fortsätter att ändras. Allt mellan Titanic till mockingbird. I panik ringer jag till Hugo som hör allt detta via telefonen. Han är kvar på macken och jag känner att jag är så rädd att jag knappt vet in eller ut. Jag visste inte vart jag skulle ta vägen och Molly låg som tur var och sov fortfarande och slapp se sin mamma så rädd. Jag ringer en granne och han kommer över och håller mig sällskap tills Hugo kommer. Precis som med sköldpaddslampan så landade vi i att det måste vara fel på ringklockan. Att den har blivit felinstallerad på något sätt. Vi ringde till fastighetsskötaren som kom efter ett par dagar och konstaterade att det inte var något fel på ringklockan. Vid upprepade tillfällen så fortsatte klockan att ringa, både när jag var ensam och när Hugo var hemma. Den ringde på dag som natt. Vi fick nog och tog ner klockan. Vi levde utan den och satte upp en lapp om att man ska knacka på istället. Jag är så otroligt glad över att vi inte bor kvar där, för denna situation fick mig att freaka ur. Det var värre än nattlampan, framförallt den där första gången som detta hände. Nu var detta länge sen och det har inte hänt mig något mer som jag har svårt att förklara, eller vad jag egentligen tror. Teorier om andar fascinerar mig samtidigt som det är skrämmande. Det är ett mysterium om vad det faktiskt var som startade dessa ringningar på dörren och något som vi förmodligen aldrig heller kommer att få veta.
