Mitt glamorösa liv… eller INTE 😂. Idag spenderar jag dagen på restaurangen. Helt ensam dessutom (okej, Ziki är ju här, men han är tyvärr värdelös på att fixa lunch). Så här sitter jag nu, hungrig och lätt bitter och inser att en mikro definitivt måste upp på inköpslistan.Hittade en bar i väskan 👏🏼 Idag har jag bokade visningar på eventlokalen och restaurangen öppnar först klockan 16, och ja… jag hade ju kunnat ta med mig lunch hemifrån. Det hade jag säkert gjort också, om jag inte hade haft en natt från en annan dimension och vaknat upp som en vandrande zombie.Och varför sov jag så djävulskt då? Jo, låt mig berätta.Leonore drömde mardrömmar och kom tassande in till oss tidigt på kvällen. Vår 180-säng känns plötsligt mer som en 90-säng när barn invaderar territoriet. Vid midnatt tyckte även Ziki att det var en toppenidé att hoppa upp, och parkerade sig elegant på mina ben.Kände mig mosad från sidan och fastnitad nedtill, så jag tog mitt förnuft till fånga och flyttade ut till soffan.Vem följde efter? Ziki såklart.Han la sig raklång bakom mig och flåsade mig rakt i nacken. Alltså… romantiken 😂. Jag puttade ner honom flera gånger, men varje gång lyckades han på något märkligt sätt återvända, oftast landandes på mina ben igen. Så där höll vi på. Hela. Natten. Men kvällen innan hade också sina höjdpunkter. Denna graciösa kvinna fick nämligen ett akut sug efter… blodpudding.Hugo: Du kan inte mena allvar? Jag: Jo. Ikväll blir det blodpudding. Vill du inte ha får du laga något eget. Hugo: Men Paula… barnen gillar ju inte ens blodpudding? Jag: Jo då. Det gör de visst. (Självsäker som alltid). Hugo lagade annan mat till sig själv. När den var slut sneglade han misstänksamt på blodpuddingen och tog försiktig en skiva. Slutade han där? Absolut inte. Efter fyra skivor kastade han in handduken.Hugo: Okej… det var ju faktiskt gott med blodpudding. Jag: Blodpudding + rivna morötter + keso + lingonsylt = ❤️ i mitt hjärta.Så ja, glamoröst var ordet
